Varje vår tömmer jag kökskomposten och gräver ner innehållet i landet. Det är något av det äckligaste men även mest tillfredsställande jag ägnar mig åt i trädgården. Jag har en lätt fobi för mask och i komposten kryllar det av dem… Jo, jag är glad för att de finns där, såklart! Men jag vill inte umgås med dem.

Jag gräver fåror i landet, bottnar med material från trädgården och fyller på med någon kärra halvbrunnen kökskompost och sen på med jord igen. Det blir fina bäddar för kål, squash och purjolök.

Framåt kvällen hade jag besök av tre älgar som strosade runt utanför, bara en hamnade på bild.

Nu är jag inne på fjärde säsongen med mitt trädgårdsland. Dags för potatisen att få samma plats som första året.

Varje vår hittills har jag jordfräst, jag har dessutom både andra och tredje året grävt nästan hela landet med spade både höst och vår för att få bort ogräs. Men i år kommer jag nog inte plocka fram jordfräsen alls, och spaden har jag knappt rört. Jag har grävt igenom det mesta med grep och på vissa ställen inte rört jorden alls. Hur kommer det sig? Förra sommaren täckte jag det mesta med ett tjockt lager ensilage. Tidigare har jag mest använt gräsklipp från den egna trädgården och eftersom jag inte har så stor gräsmatta så räcker det inte för att kväva ogräset och nära jorden särskilt mycket, även om det gett mina plantor näring. I år fick jag verkligen lön för mödan att jag grävt så mycket tidigare år och även täckte flitigt förra året. Jorden är fin och lucker. En del bäddar kommer jag dock gräva där jag fyller på med trädgårdsskräp och kompost, speciellt för kålen och squashen. Med lite upphöjda bäddar blir det varmare och trevligare för plantorna och samtidigt lättare att avgränsa bäddarna från gångarna.

Har haft fiberduk på några bäddar och sådde lite morötter i helgen. Det har även börjat titta upp lite spenat och rädisor från en tidigare sådd. Jag hatar fiberduk, det ser så fult ut med de vita styckena, jag bor nära en bondgård och överallt ser man spår efter den vita ensilageplasten som far iväg över åkrar och ängar. Fiberduken ser ut som den på håll och ser då extra skräpig ut. Men den ger ju skydd och värme så jag får vänja mig.

Överallt där jag läst om rabarber i böcker och på nätet, har det sagts att rabarber är ett tålamodsprojekt, lite som sparris som jag nämnde i förra inlägget. Att väntan på skörd kan ta flera år. Förra året fick jag några frön av kulturarvsrabarbern (vilket fantastiskt ord…) Glaskins Perpetual med lägre oxalsyrahalt än andra sorter. Sådde några och alla grodde. Under sommaren planterade jag ut plantor och trodde så klart jag skulle få vänta. Men, rabarbern växte så det knakade. Har aldrig haft så stora fina plantor tidigare. Men jag lät bli att skörda stora mängder så plantorna skulle få bättre chans att klara vintern.

Nu har de börjat titta upp igen och jag har gott hopp om de här fina raberberna. Speciellt som min gamla planta som stod i trädgården när jag flyttade in inte har visat sig än och jag har onda aningar om att den kanske har gett upp.

Längst fram till höger står de små rabarberplantorna som jag sådde förra året.

Testar att sätta en hink över en planta, är ingen rabarbernörd, men alla säger ju att ”glasrabarber” är en delikatess.

För några år sedan sådde jag sparris. Det är ett långsiktigt projekt att börja odla sparris om man inte tar genvägen och köper en rotplanta. Förra året fick vi en smakbit var.

Efter midsommar ska man låta sparris växa och inte skörda mer det året, då hinner den samla kraft till rötterna inför nästa säsong. Några av mina sparrisplantor visade sig vara honplantor för de fick små röda bär. Nu efter vintern rensade jag bort den gamla sparrisblasten som stod torr och gul i landet, men några bär hängde kvar. Jag fyllde en burk med jord, pillade ur fröna ur bären och sådde dem. Kolla vad som tittade upp!

Egna sparrisplantor, från eget frö. Inte trodde jag det skulle vara så lätt att få dem att gro.