Jag tror att det är okej med lite syskonkärlek.
Det är systrar och bröder man kan gräla med och bära sig åt mot, de finns kvar ändå.

Precis som med mamma och pappa, även om mamma ibland blir galen på bråken och gnällen.
Mamma och pappa älskar iallafall,,, syskon älskar iallafall.

Ibland tvivlar jag på att jag är en bra mamma, när ”ungarna” gapar, skriker och trotsar (och även mina barn kommer nog tycka att jag har fel och brister när de blir stora nog att tänka på sånt)
Men jag brukar använda andra sammanhang lite som facit.
Om barnen kan uppföra sig och vara snälla mot sina kompisar i skolan och på dagis, även om de ibland bråkar med varandra hemma så är det ok, det är hemma man kan göra sånt utan att bli utstött.
Men om det är tvärtom, att de alltid är små änglar hemma men tar ut sin ilska någonannanstans, då är det dags att se upp…

Men även om det kivas ibland så är det ändå oftast så att barnen dras till varandra och mest trivs ihop och då trivs jag också.