Överallt hör man om beredskapsodling. Omvärldsläget gör att fler funderar över hur samhället skulle klara behov av mat om något händer med försörjningskedjorna.
Sedan 2010 har jag varit ensam vuxen i mitt hushåll, jag har haft eget ansvar för hus, uppvärmning, transporter och mat för tre barn och mig själv. Det har såklart varit en utmaning både ekonomiskt och praktiskt. Odlingen och uppvärmningen med ved, där jag gjort arbetet själv, har varit centralt i att jag klarat mig på endast en lön under alla år. Jag hade varit mycket mer sårbar för prisökningar och oförutsedda händelser om jag inte gjort mycket själv. Under åren jag pluggade när barnen var små och jag levde på ca 12-13 000kr i månaden hade jag köpstopp för allt utom det nödvändiga. Min upplevelse då var ändå att vi levde ett väldigt rikt liv, jag kände mig inte fattig, men vi kunde inte köpa allt.
Nu har jag gått in i en annan fas i livet, jag har fortfarande två barn boende hos mig, jag har fortfarande ensamt ansvar för hus och ekonomi, men barnen är vuxna nu och jag har inte längre ansvar för att ställa mat på bordet. De får äta av allt jag har hemma, men önskar de något annat får de handla själva och laga det. De börjar så smått betala en hyra för att bo hemma. Jag fortsätter odla, mer än någonsin och jag har ett förråd av mat som räcker längre än jag själv behöver för året. Det gav mig en liten existentiell kris för ett tag sen, vad är meningen med att odla så mycket om det bara är för mig, men den gick snabbt över. Dottern som flyttat hemifrån kommer hem och hämtar potatis, ägg och andra råvaror. Alla tre döttrarna börjar uppskatta råvarorna mer när de märker vad de kostar i affären. Jag kan fortsätta odla för dem och andra familjemedlemmar även om det inte är mitt ansvar längre. Och jag har en beredskap om något skulle hända! I ett akut läge är jag inte beroende av att allt finns i affären. Man kan leva länge på potatis, ägg och grönsaker. Och vedförrådet är fyllt inför vintern. Det ger en trygghet, men framförallt en tillfredsställelse, jag har producerat något, nödvändigt eller ej, jag har jobbat för något jag ser som viktigt. Apropå begreppet skavmaximering som blivit populärt, det har jag hållit på med hela livet tror jag. Skapar vi inte utmaningar vi trivs med, skapar hjärnan egna som kan få oss att må dåligt. Bättre att jaga ett välfyllt förråd än statusprylar, enligt mig.
Under våren har jag och min vän Gustav hållit föredrag under rubriken ”Odla mat och relationer för beredskap och resiliens”. Båda odlar vi mat för att det ger oss mer mening i vardagen samtidigt som vi stärker vår beredskap. Men man är så mycket mer förbered om man också har ett nätverk av andra människor.
