Ibland är det lite kul att kolla på vilka ord folk söker på för att hamna på min blogg.
Igår hade jag en träff från någon som hade sökt på ”en ko”…
Då kom jag att tänka på min favoritbild på just nämnda djur.
Det är svårt att fota kossor.
De har så fula gula plastbrickor i öronen och de flesta har inte ens horn. Antingen är de framavlade utan horn eller så tas de bort i kalvstadiet. Allt för att kossorna inte ska skada varandra.
Den här bilden hänger tillsammans med resten av familjen i vårat kök. En bild på Jonas, en på Miranda och Simone och en på Bella.
Antar att jag får vara mamma Mu…
Hej Mamma Mu.. 😉 Jättefin bild!!
Mysig bild! Jag har också ett gäng kobilder – exempelvis från betessläpp genom åren, då brukar man kunna fånga allehanda krumsprång. Men hemma hos föräldrarna finns inga korn med horn. Horn på korna är en omöjlighet där, eftersom de går i en lösdriftsladugård. Förr när de stod uppbundna inomhus och bara rörde sig fritt i hagen gick det bra att låta dem behålla hornen. I hagen finns tillräckligt med utrymme för dem att gå ur vägen när de stångas, men det finns det ju inte inomhus. Så främst är det för deras egen säkerhet som de avhornas som småkalvar (när nya ladugården togs i bruk för tio år sedan hade vi ett gäng äldre kor med horn. Då fick veterinären komma och ge dem lugnande medel och såga av hornen. Det lär inte göra ont, därför behöver man inte söva, men korna kan tycka att det vibrerar obehagligt, och därför får de lugnande.). Och för den delen, jag skulle absolut inte vilja jobba bland lösdriftskor med horn heller. Föräldrarnas kor är lugna och vana med folk, men likväl vill man inte stå i vägen för hornen om de slänger med huvudet, eller blir lite lekfulla. Jag tror ju inte heller att korna far illa av att vara utan horn – och om förlusten på något sätt ändå påverkar dem negativt så uppvägs det absolut av att de får ut så mycket annat av lösdriften. Fast visst är de stiligare med horn, men man vänjer sig snabbt vid att bara se hornlösa kor också. 🙂