Kategori: Barn

en lugn dag

Ibland är det skönt att bara ligga i gräset och fota blommor.
Det har varit så varmt så vi har inte gjort många knop någon av oss.

Hoppas det får vara sommar ett tag till, även om man inte orkar med så mycket av allt det där som borde bli gjort.

dag ett på en kämpig vecka

Ibland är det bara att bita ihop och köra. J hade lite svårt att ändra sin planerade jobbvecka i stockholm så idag blev vi ensamma här hemma. Tur att jag har en snäll fd granne som kom och hjälpte mig på kvällen.
Annars har vi bara tagit det lugnt. Det har blivit mycket film. Simone har varit trött och lite febrig.
Framåt kvällen fick hon alvedon och en kvart senare skulle hon cykla till lekparken…
Jag fick henne till att åtminstone åka skrinda dit. Men sen skulle hon upp och klättra, åka kana, gunga och klättra i träd. Det var bara att hänga med och se till att hon inte ramlade. Det är skönt att leklusten inte sviker trots en helgipsad arm…

Imorn kommer brorsan och håller oss sällskap, det ska bli trevligt.

tapper tjej

Simone ramlade på en sten i skogen igår och bröt armen…
Strax ovanför armbågen, det var tydligen ett fult benbrott och hon opererades inatt. Nu har hon precis kommit hem och då får man faktiskt äta både glass och klubba samtidigt. Lite svårt att hålla bara, tur att hon har en storasyster som kan hjälpa till. En storasyster som för övrigt lovade att ”om jag blir arg så ska jag inte slå dig…” det är syskonkärlek…

 

Bilder från odlingarna

Växthuset är helt, och jag har planterat i det. Lyckades trycka in 11 (!) tomatplantor, 5 chili (eller paprika, jag är otroligt dålig på att märka mina plantor) 3 aubergine, och 10 små plantor ruccola. Lite optimistiskt på 2×3 meter…
Jag förberedde genom att köra in två skottkärror brunnen kompost och vattna två kvällar i rad innan jag satte in plantorna. Nu är allt täckt med gräsklipp. Vi får se hur det går.

Miranda har fotat mig.

Så här ser det ut i landet. Allt som har kommit upp som jag kan identifiera har fått gräsklipp. Ännu en svaghet jag har; att märka ut raderna.

En hel skottkärra full med gräsklipp som börjar bli varm inuti är härligt att ha på fötterna.

Jag måste ge lite cred till min man också. Ofta är det MITT land och MINA odlingar. Men det är det lika mycket Jonas land och Jonas odlingar. Visserligen är det jag som petar ner fröna i jorden och jag som rensar. Men det är Jonas som bygger växthus och det är han som drar fram slangen och pumpen när jag ska vattna och faktiskt han som jordfräste det sista där VI ska sätta potatis. En typisk uppdelning eller? Men det funkar bra.

En helt annan fundering om det där med könsförhållanden:
Var på banken idag och öppnade konton till barnen. Då fick de spargrisar med sig hem. En svart en vit och en orange. (Vad är det för barnfärger?)
Jag frågade såklart om de inte hade några rosa och kände mig jätte o-PK.
Tanten på banken erkände att förr hade de rosa och ljusblå men… Jag bara antog att de hade slutat med det pga att allt ska vara så könsneutralt.
MEN, vad var det första Miranda sa när jag kom hem med hennes orange spargris; ”Jag vill ha en rosa eller en röd!”

 

 

ordningen är återställd

Har haft en barnfri dag. Jonas är på resande fot och jag har varit ensam med barnen en vecka nu. Imorse körde jag in dem till farmor och farfar. Jag var så trött på dem och på allt att jag bara fräste åt dem.

Jag skulle in i kupan och skära bort lite drönarvax, det är rätt skönt att var själv då…
Men när jag hade gjort det kom jag helt av mig. Det var så tyst och tråkigt här hemma.
Så blev jag lite stressad över allt det där jag skulle göra när jag var ensam. Ingenting blev av.
Jag behöver nog lite barn runt benen för att bli effektiv.
Men nu är det som vanligt igen. Skrik och spring. Känns tryggt.

vaccinering

Igår var det dags för Izabelles Mpr-spruta. Jag tog ställning redan med Miranda att hon skulle bli vaccinerad. Skrämdes av det där att barn kan få autism av den sprutan. Men tog beslutet att vara solidarisk istället. Om alla slutade vaccinera sina barn så skulle vi snart få tillbaka de sjukdomarna, varför ska mina barn åka snålskjuts på att alla andra vaccinerar. Men visst gör det ont i magen när man läser att det man sprutar in i barnet kanske kan göra det sjukt istället. Anna har skrivit ett inlägg om detta och jag respekterar alla som väljer att inte vaccinera sina barn.
Men igår funderade jag inte på det, beslutet var redan taget för flera år sen och det ska vara lika för alla systrarna… Nu var det inte det jag skulle skriva om utan om lite barnpsykologi.

Izabelle är i en väldigt mammig ålder och lite rädd för andra människor men så länge hon fick sitta i mitt knä på BVC var hon bara glad och lugn. Hon blev inte ens ledsen när hon fick sprutan satt där med sin lilla arm och bara tittade på den, pep till lite när det sprutade in, men sen var det helt lugnt. BVC-tanten var väldigt imponerad och jag sa att jag brukar förbereda dem lite.
”Jaha, hur då?” och så lite överseende leende.
Men det är faktiskt precis det jag gör och det har funkat med alla tre barnen. Redan på morgonen berättar jag för Izabelle att hon ska till doktorn och få ett stick i armen, så nyper jag henne lite lätt i armen och säger ”stick”. Det upprepar jag flera gånger tills det blir en kul grej. Och även om hon bara är 1,5 år och även om hon inte vet vad det egentligen innebär att åka till doktorn och få ”stick” i armen så har vi avdramatiserat det hela och hon är förberedd.
Jag tycker barn ska få veta vad som ska hända med dem och jag tycker inte om det här ömkandet som många föräldrar (och även BVC-tanter) ägnar sig åt;
”Åh lilla gumman nu gör det lite ont, nu ska jag sticka dig, men det är inget farligt.” Vad tror barnet då? Att det är farligt förstås.
Sen ska man ju såklart trösta om barnet verkligen är ledset. Men man behöver ju inte göra det värre än det är redan innan.

gympadaler

Izabelle har hittat på ett nytt ord. Går att använda både för gympadojjor och sandaler.
Dessutom har hon skaffat sig ett smeknamn. Bella. Ingen har kallat henne det tidigare, men igår deklarerade hon tydligt att hon hette Bella! Så det så!