Imorgon är det föreläsning på Tranås bibliotek med Niklas Wennberg.
Det handlar om Stadsjord i Göteborg, urban odling, lokal mat och gemenskap.
I samband med det har jag dammat av min gamla fotoutställning som jag gjorde för folkhälsoveckan på Rås gård för några år sedan ”Odla något ätbart”.
Uppmaningen vara att byta ut några prydnadsväxter i rabatten mot något som går att äta eftersom grönsaker också är vackra.
Kom och titta på bilder och framför allt lyssna på föreläsning imorgon kl 19!
För ett tag sen hörde det av sig en reporter som ville göra en artikel om mig som skulle handla om alternativ livsstil, att bryta sig loss från konsumtionssamhället och vara självförsörjande.
Jag upplyste reportern om att jag på inga vis är självförsörjande (även om jag ofta gör det mesta i matväg själv fast av köpta råvaror) mina odlingar räcker ju bara till några månader.
När vi pratat ett tag insåg reportern att jag inte var tillräckligt alternativ, dessutom fanns det ingen dramaturgi i min historia….
Ingen insikt, om vilken värld vi lever i, som kommit som en blixt från klar himmel och inga revolutionerande livsstilsförändringar från den ena dagen till den andra.
Just nu känner jag mig inte heller så alternativ. Jag kämpar på med heltidsarbete, hämtar barn på skola och fritis, skjutsar till aktiviteter och läser läxor. Åker alldeles för mycket bil för att hinna med och kunna gå på kvällsmöten samtidigt som jag sköter ett hushåll.
Men, jag köper fortfarande bara ekologiskt, inget ”onödigt” och handlar nästan allt på loppis. Jag sopsorterar och hobbyodlar.
Mitt miljöengagemang just nu ligger nog mest i mitt jobb och mitt politiska engagemang och så kan det ju få vara ett tag även om jag blir lite rädd för mig själv när jag står där i mataffären och funderar på vad jag kan köpa som går SNABBT att tillaga…. Det var ju inte så jag ville ha det.
Det är ett dilemma det där att man jobbar långa dagar för att få ihop lite pengar, men istället lägger man mer pengar på snabbmat och bilresor för att hinna med att jobba mer… det finns en kritisk gräns för när det inte är ekonomiskt lönsamt att jobba längre dagar och jag ska verkligen försöka hitta den.
Lite lugnare tempo blir det iallafall så här på helgen.
En uppdatering om läget på jobbet.
I februari drar det andra projektet som jag är inblandad i på kommunen igång; Gröna jobb för Tranås. Mer om det kan läsas här
I korthet kan man säga att det går ut på att göra naturområden runt Tranås mer lättillgängliga för alla. I projektet kommer vi ta hjälp av personer som idag har varit arbetslösa en längre tid, förhoppningen är att ge dem nya erfarenheter och kontakter.
Det är fortfarande oklart vilka det blir.
Under hösten har jag mest ägnat tiden åt projektet Energidriven affärsutveckling
Vi har varit i kontakt med ca 100 företag i kommunen, träffat närmare 80 och har nu 65 deltagande företag som vi ska hjälpa att spara energi, för miljöns skull men även för att de ska kunna spara pengar, stärka sin konkurrenskraft och kanske kunna anställa fler.
Mina arbetsuppgifter är väldigt olika i de båda projekten, det ena innehåller teknik, energi och entreprenörskap. Det andra handlar om natur, hälsa och praktiskt arbete. Men jag tycker det är otroligt spännande att de ändå hänger ihop, är det nån mer än jag som ser kopplingarna?
Här kommer bara en länk till Expressen och Johannes Forssbergs viktiga ledare om hur Sverige alldeles för lättvindigt säljer ut våra naturtillgångar.
http://m.expressen.se/ledare/johannes-forssberg/en-gruvlig-utveckling/?partner=www
Snön har legat några veckor här och det gör skillnad på humöret, det blir ju mycket ljusare.
Jag har bytt till LED-lampor i mina loppisfyndade julljusstakar och de är i och för sig inte på så länge varje dag, men lite skillnad gör det.
Från de gamla lamporna som drog 3 W styck till de ny LED-lamporna som drar 0,2 W. I varje ljusstake är det 7 lampor så totalt blir skillnaden 21 W till 1,4 W.
Men det är inte alltid smart att använda en timer till sina ljusstakar och julgransbelysningar.
Eftersom timern drar en del el så kan det gå åt mer el om man sätter stakarna på tidsstyrning än att ha dem på dygnet runt, förutsatt att det är LED-belysning i dem.
Eftersom texten inte går så bra att läsa på bilden och jag inte har möjlighet att länka till Tranås tidning kommer den här;
TRANÅS
Miljöpartiet i Tranås är oroligt över den planerade gruvdriften i Gränna.
Man efterlyser mer eftertanke kring miljökonsekvenserna.
– Hittills har det mesta handlat om jobben, men det behövs en diskussion kring vilka risker gruvan medför, inte minst för dricksvattnet, säger Emelie Emanuelson.
Hon tecknar en dyster bild av gruvans konsekvenser för närområdet. Inte minst oroas hon över hur Vättern kommer att påverkas.
– Den är dricksvattentäkt för 250 000 människor och på sikt ska även Stockholmsregionen få sitt vatten därifrån när Mälaren har blivit för salt. Vad händer om vattnet förstörs av läckage? Vi har sett ett liknande fall i Finland där en nickelgruva har utvecklats till en miljökatastrof på bara tre år. Föroreningar i vattnet kan mätas elva mil från gruvan.
Tasmet AB, det kanadensiska bolag som vill etablera gruvdrift, har ännu inte fått sitt tillstånd. Ansökan ligger hos länsstyrelsen och Miljöpartiet följer med intresse den fortsatta utredningen.
Vad säger du till dem som anser att regionen behöver alla arbetstillfällen den kan få?
– Att jobben troligtvis kommer att bli färre på grund av gruvan, inte minst genom att besöksnäringen riskerar att avta. Och jobben är inte det viktigaste, vattnet är viktigare.
En annan aspekt som Miljöpartiet lyfter fram är de ekonomiska vinsterna – för företaget.
– Gruvbolaget är ju kanadensiskt och pengarna försvinner ut ur Sverige. 0,25 procent av intäkterna betalas i royalites till stat och markägare. Vi reagerar också på att företaget redan innan de fått tillstånd börjat sponsra idrottsföreningar med stora belopp. Det gör de för att skapa en positiv bild av sig själva, säger Emelie Emanuelson.
Kopierat från Tranås tidning, skrivet av Cecilia Undfors
Den senaste veckan har det mesta i Tranås kommun handlat om jobben. En stor industri flyttar sin verksamhet till Italien och flera mindre industrier säger upp folk. Det är ett hårt slag för en så liten kommun som vår.
Förra veckan uttalade sig Miljöpartiet i Tranås om gruvan som är planerad i Gränna och efterlyste mer tanke på miljökonsekvenserna och riskerna kring den planerade verksamheten.
Jag har haft många intressanta samtal efter det med folk som är oroade och som tycker det är positivt att det även talas om riskerna politiskt. Hittills har diskussionen mest handlat om nya arbetstillfällen.
Men som vi även lyfte i artikeln är vi skeptiska till om det kommer bli fler arbetstillfällen efter en eventuell gruvstart. Jag tror nämligen att det kommer gå arbetstillfällen förlorade inom turism, besöksnäring och jordbruk. Näringar med förankring i lokalsamhället.
Gruvbolaget har liksom den industri som nu flyttat sin verksamhet härifrån, utländska ägare, utan något långsiktigt tänk för lokalbefolkningen.
Hittade ett intressant inlägg som VD för vårt näringslivsbolag Tranås United skrev i augusti där han beskriver att turismen i Sverige omsätter mer än vad stålindustrin (alltså vår basindustri inom gruvnäringen) i landet gör.
Borde vi inte vara rädda om våra besökare då?
Läs här; http://iloapp.tranasunited.se/blog/blogg?Home&post=98&1345967068
Och hur som helst tycker jag aldrig vi får äventyra våra grundläggande livsbetingelser, alltså i det här fallet vårt dricksvatten, hur många arbetstillfällen det än kan ge på kort sikt…
Min oro över gruvan som planeras i närheten av Gränna bara växer.
Har hört om att folk ser fram emot jobbtillfällen samtidigt som idrottsklubbar och andra organisationer i området som har fått ”sponsring” från gruvbolaget för att kanske bli lite mer välvilligt inställda.
Men jag uppmanar alla att läsa den här nyhetskrönikan från den 16 november i år och verkligen fundera över vilka val vi gör och till vilket pris…
Krönikan finns att läsa här på Dn.
Gruvan ligger på en vattendelare som är avrinningsområde för Ule älv och Vuoksen. Den finlandssvenska tidskriften Ny Tid har haft ett ingående reportage om de miljöhot som gruvdriften medför. Agneta Oker-Blom presenterade skrämmande fakta om den ”normala” driftens risker (9/3). Den metod som används kallas biourlakning. Bio låter alltid bra, man får väl vara tacksam att det inte kallas ekourlakning.
Alla skador skulle begränsas till gruvområdet, lovade ägaren. Efter tre års gruvdrift kunde föroreningarna i våras mätas elva mil från gruvan. Sulfat och nitratutsläpp har förorenat tre sjöar.
Kanadensiska gruvföretag knyter stora förhoppningar till att Finland ska börja bryta och exportera uran. Det heter att Talvivaara producerar nickel, men man har samtidigt i all tysthet öppnat Europas största urangruva. Hur gick det till?
I mars fick man rätt att tillvarata det uran som uppkommer som biprodukt. Förevändningen var att det är bättre för miljön att ta hand om uranet än att lämna det i slambassängerna: ”Med en produktion på 350–500 ton uran per år blir Talvivaara, som genom ett trollslag, Europas största urangruva – utan att någonsin ha behövt redovisa för eller debattera uranets miljöpåverkan.”
Uranmalm finns på flera platser men diskuteras inte vid gruvprospektering för andra mineraler. Oulanka nationalpark, norra Kuusamo och södra Salla tillhör de oersättliga naturområden som riskerar att förorenas av uran, som i de lappländska vattensystemen kan spridas snabbt över stora områden redan vid normal drift.
Uran är ett vattenlösligt radioaktivt grundämne. Utvinningen kräver starka kemikalier. Varje ton uranoxid som utvinns skapar 27 ton koldioxidutsläpp och 2 400 ton radioaktivt slagg.
I dag ger turistnäringen i Finlands malmförande trakter fler jobb än gruvindustrin. Men näringen för ett evigt krig mot gruvprospekteringen.
Gruvbolagens intressen är väl tillgodosedda i finsk (och även svensk) lagstiftning, medan ingen bevakar andra företags eller enskildas intressen.
Nu visar tv i Finland ilskna markägare och miljöaktivister som demonstrerar vid katastrofgruvan. Arbets- och näringsministeriet konstaterar att verksamheten inte kan fortsätta i nuvarande form. Enligt kanslichef Erkki Virtanen vid arbets- och näringslivsministeriet har det skett ”en stor miljöskada och branschens rykte har lidit omätbar skada”.
Antagligen är det tvärtom. Det är naturen som lidit omätbar skada. Branschens rykte kan inte bli sämre än det redan var. Det obegripliga är hur gruvbolagen gynnas av lagarna.
Såhär några dagar efter Naturskyddsföreningens stora konferens om klimatet och ekonomin så vet jag inte om jag känner mig mer hoppfull.
Däremot inte desto mindre besluten att göra vad jag kan.
Jorden kommer inte sluta snurra, en del ekosystem kommer fortsätta att fungera, men frågan är om vi kommer vara en del av dem…
Arter har dött ut förr, tänk på dinosaurierna.
Jo, jag är kanske pessimist, men som Johan Rockström sa på konferensen ”En pessimist är en välinformerad optimist.”
Det är så tydligt att vi har långt kvar när vi inte ens kan enas om ifall vi har ett problem eller inte.
Många i publiken och många av talarna, bla David Jonstad förespråkade ett nytt ekonomiskt system, vi kan inte ha tillväxt som mål, vi måste gå ner i arbetstid, utan att för den skull arbeta mindre. Utan dagens energislavar måste vi göra mycket mer arbete själva.
Medan Per Langer från koncernledningen på Fortum själv hävdade att han var optimist och inte tyckte vi behövde göra något alls åt vårt system, ”Det ekonomiska systemet är en spegling av de värderingar vi har. Att ändra på modellen är att ändra på oss själva…”
Ja, kanske har han rätt, det är våra värderingar vi måste ändra på, men hur ska det ske?
Idag är den rådande ekonomiska modellen närmast en religion. Ekonomin speglar kanske våra värderingar, men våra värderingar ändras också av ekonomin.
Svante Axelsson påpekade att det är just det som händer med människor som studerar ekonomi i flera år, de ändrar sina värderingar…
Så vad är hönan och vad är ägget?
När Lena Ek talade klandrade hon industrin för att inte ha gjort tillräckligt för att ha minskat sina utsläpp medan industrin efterfrågar tydliga riktlinjer från regeringen…
Samtidigt pågår klimatförhandlingar där världens länder tävlar om att göra så lite som möjligt.
Johan Rockström beskrev hur han var besviken på hur vi i Sverige är förvånade över att vi är på väg mot en 4 graders temperaturökning. Hur kan vi vara det, vi vet ju, vi är välinformerade.
Idag går 500 miljarder dollar till att subventionera fossil energi. Vi har alltså mer kraft till att förstöra än att bygga upp.
Men vi njuter inte av miljöförstöring.
En ny undersökning visar att det människor njuter mest av är kärlek, sex och goda relationer. Så varför har vi hamnat där vi är nu?
Det pratades också om att vi människor ofta har ångest inför förändringar, det var inte många som ville ha högertrafik när man fortfarande körde på vänster sida i Sverige, men i efterhand var det ganska bra, liknande saker har nu hänt med inställningen till vägtullar, de flesta tycker det är ganska bra, men innan förändringen var de flesta emot.
Är det den här trögheten allt handlar om?
Vi måste ställa om, men det är ju så ångestfyllt…
Jag tror precis som Svante Axelsson och David Jonstad att vårt ekonomiska system gör oss mer egoistiska och giriga än vad vi egentligen är.
Men vi vill inte bara vara konsumenter vi vill vara medborgare i ett rättvist samhälle och njuta av en massa saker som faktiskt inte är ett problem för varken klimatet eller framtida generationer.
Mer kärlek åt folket!
Är nu hemma igen efter en helg i Stockholm, och huset stod kvar. Var supernervös innan jag åkte för att jag skrivit att jag skulle åka iväg. Så gör jag aldrig annars, man vill ju inte gärna skylta med att huset står tomt en hel helg… Men jag hade ju allt av värde med mig; dator, telefon, plånbok och kamera.
Som en kompis sa, skulle jag ha besök av tjuvar kanske de skulle tycka synd om mig och lämna något istället, som donation…
Efter fredagens konferens åt vi på en trevlig asiatiskt restaurang, Lao Wai.
Bara vegetarisk mat och en hel del ekologiskt.
Kan verkligen rekommendera ett besök!
På lördagen träffade jag hippieMarkus och diskuterade världens tillstånd.
Alltid lika inspirerande.
Imorse när jag vandrade Sveavägen fram på väg mot tåget räddade jag en ljunplanta som låg slängd på trottoaren. Någon verkade ha haft dåligt omdöme på lördagnatten eller så ville de bara pynta lite. Jag såg ingen ägare och stoppade ner den i en påse. Nu hänger den så fint i en begagnad kruka vid min ytterdörr. Som ett minne från helgen.
