Nu börjar min tid på Rås lida mot sitt slut. Bara en vecka kvar på mitt vikariat.
Det har varit fantastiskt att få jobba där, och det börjar kännas lite sorgligt.
Jag har fått uppleva en arbetsplats där jag verkligen känner att jag passar in, att jag kan stå för hela konceptet och där alla bitar är med. Odling, mat, miljö, människor.

Min huvudarbetsuppgift har varit att se till att det växer i den kravmärkta trädgården.
Tanken är att grönsakerna sedan ska användas i köket, som också det är på god väg att kravmärkas.

Men det är ju inte bara odlingar man håller på med.
Det hålls konferenser i gårdens flera olika lokaler som finns i de gamla husen och i ladan, och lagas mat till gästerna förstås, (det har jag också fått hjälpa till med.)
Ett hus är vandrarhem och tre stugor finns att hyra.

Man kan även hyra logen om man är ett större sällskap, senast hölls det bröllop där, med 120 gäster.
(Städning har ibland ingått i mina arbetsuppgifter)
Man kan också hyra badtunnor, som eldas med ved.

Under terminen har naturskolan sitt tillhåll på gården och då kan det vissa dagar vara fullt med barn på ängarna runtom husen, som gör kolmilor, eller letar småkryp i skogen eller i sjön.

Men det viktigaste av allt (tycker jag) är att det på Rås drivs något som kallas Grön rehabilitering.
Det är ett samarbete med socialpsykiatrin.
Tanken är att man på Rås ska få arbetsträna eller bli rehabiliterad, genom trädgårdsarbete eller arbete i köket, med bakning och annat.
Tre dar i veckan har jag därför även varit arbetsledare för deltagarna som kommer till Rås av olika anledningar.

Det här har varit en otroligt positiv erfarenhet som jag inte räknade med när jag sökte jobbet.
Att få göra något vettigt!
Få förmedla den glädje som det är att odla, få gräva i jorden och se någonting växa!
(Jag undrar om deltagarna kan skriva under på det, förmodligen är de skittrötta på att rensa och gräva… men det är också en del av upplevelsen, att bli trött fysiskt och inte bara psykiskt.) 

I DN skrivs det om nyttan med trädgårdsarbete för utbrända.
3 av 4 kommer tillbaka till arbetslivet igen!

Jag har inte en enda morgon kännt att jag inte velat gå till jobbet….