Vissa människor finns med en hela livet trots att man sällan träffas.
Anne-Mai är en sådan.
Igår gick vi och hälsade på i hennes trädgård och jag insåg att det var 14 år sen jag var där senast.
Som tonåring kunde man få en rundvisning medans hon passionerat berättade om alla sina rosor, visst har jag alltid varit växtintresserad men det kanske inte var det viktigaste just då. Det brydde sig inte Anne-Mai om utan delade ändå med sig av allt som hon brann för.
Så här som vuxen kommer jag på mig själv med att ofta hämta inspiration från hennes trädgård!

En annan sak som hon gjorde och som jag är otroligt tacksam för var målarkurserna hon ordnade för oss grannbarn när vi var ca 10 år.
Under 5 terminer kom vi ca 5 st barn hem till henne varje lördag för att måla, klippa och klistra.
På terminssluten tog hon med oss på Waxholmsbåten in till stan och gick runt med oss på konstmuséer och utställningar.
Vi tyckte det var fantastiskt roligt och det var underbart att det fanns någon annan vuxen (som inte var en förälder) som brydde sig om att göra något sådant.
All den där kunskapen och känslan för färg och form tror jag inte att jag hade haft om det inte varit för Anne-Mais initiativ just i rätt ålder.