Äntligen en helg med lite vårväder, de senaste har jag mest suttit inne, kurat och tittat på snöyran utanför.
Väckte grävarmusklerna i komposthögen igår. Vände på allt och gjorde iordning två drivbänkar, har även fått några gamla glasrutor så det blir nog uppdragning av småplantor där.
Vädret tillät även lite utomhusmålning.
Lördagmorgon, klockan är åtta och jag har redan hunnit tända vedspisen, dricka te och måla lite, en piedestal som jag köpt på loppis. Har ju inga ordentliga fönsterbrädor så nu försöker jag skramla ihop allt möjligt jag kan ställa krukor på.
Att måla är meditativt och ett bra sätt att reda ut tankar.
Efter ett långt och djupt samtal med en av mina bästa vänner igår känner jag mig stärkt i min tro att var och en måste leva sitt liv precis på det sätt som känns bäst för den.
Låter självklart eller?
Men alltför ofta sneglar även jag på hur andra har det och om mitt sätt att leva är normalt.
Magkänslan är bra, ofta känner jag vad som känns bäst för mig. För det mesta kan jag säga ja eller nej och mena det.
Men ibland är det en oro som tar över, hur borde det vara, hur har andra det egentligen, är det här normalt?
Om den känslan kommer tycker jag det är bra att stanna upp, fundera ut hur jag vill leva egentligen, rationellt tänkande och kanske fundera ihop med någon annan som jag kan lita på.
Sen är det bara att börja leva så.
När oroskänslan kommer krypande är det bara att gå tillbaka till sitt ”kontrakt” med sig själv och fortsätta leva som man har tänkt ut, även om andra verkar ha det annorlunda i sina liv.
En såhär mysig dag med snöblandat regn och snålblåst hade vi tänkt att ta en liten tur till braehälla slottsruin. Eftersom jag vet hur otillgänglig stigen genom skogen är för korta ben och det var fyra stycken små medresenärer så tog vi vägen över Näs säteri till fots.
Mycket bekvämare och en aning kortare att gå.
Visserligen stod det enskild väg och självklart parkerade vi bilen på parkeringen.
När vi bara hade en bit kvar till ruinen var vägen plötsligt avspärrad av ett hjorthägn cirka 2 meter högt och med rejäla hänglås…
Jag hittade två personer på gården och frågade om de inte kunde låsa upp för oss så vi kunde komma igenom, men nej…
Nu till min fråga, får man göra så?
Vi hade gröna kartan med oss, på den stod det inget om att vägen var avspärrad.
På skyltarna vid parkeringen stod inget om att vägen var avspärrad och på kartan vid parkeringen stod inget om att vägen var avspärrad.
Jag har för mig att det finns något som heter allemansrätt i Sverige. Visst kan det vara hagar och stängsel i naturen och man får ju passera på egen risk och inte skada något.
En taggtråd är ju lätt att ta sig igenom och på vissa ställen finns det trappsteg så man kommer över stängsel där det är vandringsleder.
Men ett hjorthägn med hänglås är ju något helt annat.
Det var ingen idé att säga till barnen att vi först skulle gå tillbaka till bilen för att sen gå vidare den 1,7 km långa stigen genom skogen…
Så tyvärr blev det ingen slottsruin, den här gången.
Det här kunde jag hitta på naturvårdsverket om skyltar och stängsel samt om enskild väg.
Inget som direkt styrker att man får göra såhär.
Har även funderat över en bonde här i byn som på liknande egenmäktigt sätt har spärrat av vägen genom sin gård med skyltar där det står privat område och tillträde förbjudet. Enligt det jag kan läsa på naturvårdsverkets hemsida är det inget att ta i beaktande om man vill passera till fots om det nu inte är så att han har fått tillstånd från kommunen.
Imorse fick jag skotta mig fram till ankhuset.
Vad hände liksom?
Handlade mat inför helgen för över 1000 spänn idag på coop.
När jag kollade igenom kvittot såg jag till min glädje att bara två varor inte var miljömärkta, ett paket knäckebröd (kan tyvärr inte slita mig från falurågrut…) och en flaska påskmust.
Hittade till och med kravmärkt jäst.
Glad påsk på er, nu tar jag fram kvasten.
Den här våren ska jag hitta nya vägar.
Fick kartor i födelsedagspresent från www.utekarta.se
Idag tog jag den första timmespromenaden på vägar jag aldrig gått tidigare.
Tänk om det fanns kartor för livet också…
Jag har två nyponbuskar på min trädgård. De står lite i vägen och jag har funderat många gånger på att ta bort dem. Men så ser jag varje år glädjen hos barnen när de plockar rosenblad på våren eller nypon på hösten till diverse pyssel. Så jag låter dem stå kvar.
I barnens skola finns det en hel häck av samma sorts nyponbuskar. Den är 100 meter lång och gränsar mot vägen. Visst är den gles och man kan lätt krypa igenom den. Vägen är ganska trafikerad och har tyvärr en hastighet på 50 km/timmen vilket är väldigt konstigt förbi en skola.
Diskussioner har varit uppe om att ta ner häcken och ersätta med staket.
Jag tycker man kan sätta upp staket men behålla häcken, dessutom borde hastigheten på vägen sänkas till 30 km/timmen.
När jag åkte förbi i går såg jag till min sorg att hela häcken var borta…
Föräldraföreningen på skolan beslutade att häcken skulle bort och jag förstår inte hur så många föräldrar samtidigt kan ha fått total blackout!
Till mitt stora förtret fick de godkänt av BU-nämnden i måndags då jag inte kunde närvara för att jag var första dagen på min praktikplats.
I utskicket inför nämnden stod inget om att man önskade ta bort häcken, i så fall hade jag ju naturligtvis protesterat.
Jag tycker att man ska tänka till både en och två gånger innan man tar bort både träd och buskar som tar lång tid på sig att växa upp igen, speciellt på skolgårdar där barn har mycket glädje av att det är grönt och lummigt.
Tyvärr finns det för många föräldrar som tycker bilar är finare än nyponrosor.
Snart är det påsk och vi har fixat påskris.
Tog in lite grenar från äppelträden som jag har ansat. Eftersom jag vägrar köpa påskfjädrar (även om det är fint) så klippte vi remsor av ett gammalt tyg och knöt fast som rosetter, så nu ser påskriset ut som en blommande magnolia…
Här har det tittat upp ett och annat i gräsmattan, det är bara att njuta för jag har hört att det ska komma snö i helgen.
Nässlorna är inte stora än, men några små har vi plockat till nässelsoppa.
Fick en fråga hur de ser ut och vart man hittar dem, det gjorde mig lite fundersam för jag har inte tänkt på det. De finns ju överallt! I alla fall där det finns bebyggelse. Det bästa när man ska plocka något nytt är att be någon visa, sen lär man sig snabbt känna igen. Det gäller i synnerhet nässlor eftersom de inte går att missta sig på när man bokstavligen känner på dem.
Just nu pågår framtidsveckan i Tranås med grannkommuner.
För min del blir inte deltagandet så stort som jag skulle vilja, barnvecka och min första vecka på praktik.
Skrev i alla fall en liten krönika till pappersbilagan för veckan.
Här hittar ni programmet, det finns aktiviteter för alla smaker!