Trodde jag skulle sluta framåt hösten, men det blir ett beroende, att springa på morgonen. Kl 05.30 några dagar i veckan. Jag har lagt om min runda så jag bara springer på asfalt. Det är för stor risk att trampa snett i groparna på grusvägen. Men några gatlyktor finns inte här ute på landet. Totalt mörker har det varit nästan hela hösten. Det är så rogivande och uppiggande på samma gång. Men i morse var det inga moln och jag var omgiven av en fantastisk stjärnhimmel. Nästan så jag fick svindel, det kändes som jag skulle ramla ut i universum. Så liten och obetydlig man är när hela rymden öppnar sig ovanför en.