Det har snackats mycket om den nya otrohetssajten, där man som gift kan dejta andra gifta…

Jag har full förståelse för att folk vill träffa andra och också för att det väcker så starka känslor.
Men hela grejjen visar ju på att vi har en lite skev bild av vad kärlek är i vårt samhälle.

Det verkar ju som att väldigt många lever i relationer de inte trivs med. Varför?
Jag har levt i tvåsamhet, men gör det inte längre och tro mig, otrohet är inte ett sätt att få det bättre i ett förhållande.
Däremot älskar jag fortfarande mitt ex, som människa.
Och det är just det, att man faktiskt kan älska flera människor samtidigt på olika sätt.
Men det får inte bygga på hemlighetsmakeri.
Jag älskar mina barn, jag älskar min föräldrar och bröder, vänner…

Men det är något med kärleksrelationer som gör att vi snabbt vill placera in oss i ett fack, eller andra vill placera oss.
”Är ni tillsammans nu?” är en fråga jag fått många gånger, men också ställt, till mig själv och andra.

Med i Debatt på SVT igår var det en tjej i publiken som sa sig vara relationsanarkist, det är en syn på relationer som jag läst rätt mycket om den senaste tiden.
Jag tycker det låter sympatiskt att man jämför kärleksrelationer med vänskapsrelationer, att det bygger på ärlighet och respekt.
Varje människa och varje relation är unik och man kan älska flera.
Visst finns det svartsjuka, men det handlar om att kunna hantera den. Svartsjuka beror på att man vill äga och kontrollera och det vill iallafall inte jag utsätta någon jag älskar för.

Sen handlar det mycket om ansvar och frihet för mig. Jag vill kunna klara mig själv.
Jag behöver förstås hjälp ibland, men då ber jag om det.
Ett förhållande ska för mig inte bygga på beroende, praktiskt eller ekonomiskt, så som äktenskapen var utformade förr i tiden.
Det känns ganska omodernt.

Här finns det mycket att läsa om relationsanarki.