När vi kom hem idag stod det två påsar barnkläder och väntade utanför min dörr!
En snäll granne hade cyklat förbi och ställt dem där.
Jag blev jätteglad, för att inte tala om tjejerna, de prövade kläder här hela eftermiddagen.
Jag är så tacksam när barnen får ärva kläder och jag är tacksam för att barnen inte kräver att få nya kläder.
De är glada bara det är nytt för dem, hoppas att det håller i sig, men varför inte, jag uppskattar ju också begagnade kläder, till mig själv alltså.
Härligt!
Minns när min yngsta, den enda dottern, blev själaglad då hon fick ”ärvekläder” av granntjejerna. Här i huset fanns ju mest bara ”killkläder” att ärva och hur lika man än vill uppfostra dem så blev hon lyrisk över rosa klänningar o vit volang;)
Så roligt de ser ut att ha när de provar kläderna, härliga bilder!
Ja, de hade väldigt roligt, det sätter igång kreativiteten!
Tack för de tankarna och länkarna till gamla inlägg om kläder. Det är väldigt intressant med kläder. På barnen.
Ja tänk va bra det är med ärvda kläder, mina flickor älskade att få ta över kläder från deras kusin, och resten sydde jag av svärmors gamla kläder och gamla överkast från 60-talet. och de var jättefina och en härlig kreativitet för min hjärna.
Jag och en kollega brukar byta både barn- och vuxenkläder med varandra. Jag tycker det är SÅ bra med begagnat både för plånboken och för miljön. Min nästan-fyraåring är otroligt kräsen med vad hon tar på sig, men som du själv skriver så är det ju nytt för henne även om det inte är nyköpt
Kära Emelie,
Här kommer ett otillåtet låååångt inlägg till dig! 😉 Hoppas att det kanske göra dig lite extra glad och beslutsam. Jag läser sällan bloggar och de få gånger jag gör det får jag lite ångest över hur mycket tid folk verkar ha över till att bara ”prata om sig själva”. MEN… Nu ramlade jag in på din av en slump när jag letade efter hur jag bäst ska hantera min påbörjade fermentering av vitkålen och har suttit och läst allt möjligt i din blogg i nästan en timme! Det gör dig sannerligen undantaget som bekräftar min ”regel”. Sällan har jag hittat så mitt i prick. Min inställning till omvärlden och det sätt vi människor kan välja att påverka den och inse ATT vi påverkar den genom våra omedvetna och medvetna val, ja den verkar vi verkligen dela.
Sen måste jag ge dig lite cred för att du hinner med allt du skriver om! T o m vara politiskt engagerad. Det är onekligen imponerande. Bara din receptsamling kan jag leva länge på och kommer nog inte att öppna en enda receptbok på ganska länge 😀
Som du säkert insett är jag ingen bloggerska. Jag bor på landet, i en liten 1800-tals stuga och har för stunden stora planer på att nyttja det gamla mejeriet som hör till stugan på ett så bra sätt som möjligt. Det finns två stora jordkällarvalv under det till min stora glädje, där mölktunnorna förvarades förr. Stenväggarna är nästan över 1 meter tjocka! Ska denna sommar förhoppningsvis bli med egna höns också 🙂
Blablabla… Nej minsann, nu till det jag ville framföra till dig. Under timmen som passerat har jag nästan fått en tår i ögat flera gånger när jag läser det du skriver och ser dina fina bilder på barnen som med stor beslutsamhet och engagemang i blicken deltar, fixar och donar i köket ihop med dig. Som uppmuntran på just detta ditt inlägg om arvegods i klädväg… Du uppfostrar dina barn nästan exakt på det sätt som jag själv blivit uppfostrad av min mamma.
Jag är född vegetarian om man kan kalla det för det. Vi åt fisk, mjölk och ägg men inget kött (tvingades övergå till kött då det inte var accepterat i vår lilla byaskola med såna ”fasoner” på den tiden) och har sedan gått tillbaka till nästan helvegetariskt leverne igen. Mamma idkade självhushåll, bakade, odlade massor, tog med oss barn ut i skogen och lärde oss vad man kunde ta tillvara i naturen. Med det största tålamod lärde oss massor om djur och natur, mat och hushåll. Vi var inte gamla när vi själva blev skickade till byns mjölkgård med spannar för att hämta hem färsk komjölk. Vi hade det inte supergott ställt då hon var hemmafru som studerade när jag och min syster var små. Så vi ärvde kläder och fick ibland även av vår underbara mormor hemmasydda kläder. Det hon lärt oss är jag henne så evinnerligt och djupt tacksam över som vuxen. Jag skulle inte vilja haft det annorlunda på en endaste punkt, tvärtom! Jag försöker ständigt att tacka henne för allt hon givit oss barn och förundras över hur hon tycker att ”det var väl inte så märkvärdigt”. Hon förde bara vidare mycket av det hon lärt sig av mormor. JO! Det ÄR ganska märkvärdigt och helt ovärderligt hävdar jag! För hade hon inte lagt ned det hon gjorde i våra ”ryggsäckar” inför våra egna första stapplande steg ut i vuxenvärlden så hade inte vi troligen inte alls levt på det sätt vi gör idag utan troligen varit ”icke tänkade” komnsumptionsmänniskor som bara malt på på den upptrampade samhällsvägen som så många andra. Kanske hade vi så småningom kommit fram till att den stösta lyckan i livet finns i de små tingen men kanske inte. Alla mina intressen och glädjeämnen, karriärinriktning, livsåskåding och stora val i livet… Allt bottnar i den uppväxt och fostran hon gav oss.
Tveka inte det minsta på att det ovärderliga du förmedlar till dina barn kommer att påverka dem positivt för resten av deras liv! Som tonåringar kommer de kanske också att glana lite avundsjukt på skolkamraternas dyra prylar och knorra lite över att ”alla andra minsann får” men som vuxna kommer de troligen att värdesätta sin uppväxt skyhögt och lyckas göra kloka och genomtänkta val på grund av de värderingar du bidragit med.
Slutligen, det inger hopp att finna att det finns fler unga mammor som väljer att leva på detta sätt nu för tiden och som dessutom tar sig tid att dela med sig av det på ett inspirerande sätt. Hoppas er påsk varit riktigt fin! Nu ska jag ut i solen och planera grönsakslandet och trädgården lite 🙂
Kram från Cecilia
En icke-bloggande växt- djur- och naturälskande lantbo norröver
Tack Cecilia för din jättelånga och fina ”kommentar” 😀
Det är sån uppmuntran man behöver ibland, att se att det finns likasinnade som blivit kloka vuxna av en liknande uppväxt om sina egna barn. För ibland tvivlar man ju (men inte särskilt ofta).
Det jag hoppas förmedla med bloggen ska vara detaljer som många kan ta till sig utan att för den skull veta allt om mitt liv. Personligt men inte privat.
Tänk om fler kunde fundera över sin roll i samhället och hur vi på bästa sätt ska agera för att så många som möjligt kan få det lika bra som vi har det.
Det är synd att du inte bloggar skulle väldigt gärna vilja se lite mer av ditt hus och mejeriet, det låter jättespännande.
Du verkar ha haft en väldigt klok mamma!
Önskar dig lycka till med hönsen.
Kram