Nu är jag igång igen.
Efter att ha lagat vedkapen tillfälligt genom att sätta en tving som trycker ner starknappen har jag börjat kapa veden. Jag har två vedklyvar hemma, den ena är inte hel och den andra är grannens men än så länge använder jag hellre yxan. Färsk björkved är så rolig att klyva för hand.
Det här är bra träning inför odlingssäsongen och i helgen var jag närmast euforisk av det fina vädret och allt utearbete.
Äntligen har vi flyttat hem veden som legat hos grannen några veckor.
Det gäller att ha koll på spakarna när man lastar av, så liten trädgård gör att man alltid är nära huset. Notera hur tydligt man ser var jag tvättade fasaden för något år sedan, kanske dags att avsluta det tråkarbetet…
I helgen var vi ute i skogen och hade picknick i dis och duggregn.
Sen en månad tillbaka har jag en ny kollega. Hon fyller ett stort tomrum efter Ellinor som bodde här när vi pluggade. Vi diskuterar politik, resursfördelning och hållbara samhällen och det ger så mycket energi och ny kunskap. Dessutom får hon med mig ut i skogen eftersom hon är ny här och måste lära känna kommunen. Det gör mig gott.
Efter regn kom solsken. Igår var en dag full med möten och vårväder… Jag hann hem en sväng på lunchen innan vidare färd mot Jönköping.
Fortsätter det så här är det snart dags att hänga in vinterjackan, fyndad på loppis i höstas, i garderoben. Förresten är allt utom vinterkängor och strumpbyxor begagnade kläder, tom solglasögonen är loppisfynd.
Närmar mig min 35-årsdag. Nästan lika laddat som 30…
Funderar på allt som hänt sen dess och om åren fram till 40 kommer bli lika händelserika.
Under de senaste fem åren har jag köpt hus, haft fyra olika jobb som jag trivts med, pluggat, prövat på kommunpolitiken, fått nya vänner för livet, testat mina värderingar och lärt mig massor i olika relationer och gått från småbarnsmamma till bara mamma.
Det är ju ofta på barnen man lättast ser att tiden går. När man kan relatera till en ålder de är i och komma ihåg hur man själv kände sig och vad man funderade över, då är cirkeln sluten och man förstår att man har blivit äldre.
Samtidigt som det har hänt en massa saker så är livet hemma sig ganska likt, åren trillar på i samma takt, jag hugger ved och plockar nässlor på våren, så frön i maj, rensar ogräs på sommaren, tar hand om äpplen på hösten, eldar hela vintern. Det är något förnöjsamt med det. Vilket jobb jag än är på och vilken människa jag än umgås med för stunden så är mitt hem min borg och där är det lugnt och förutsägbart. Det är viktigt för mig och kanske även för barnen. Tiden rasar på ändå.
2007
Potatisen som vi tog upp i höstas och som jag förvarat i min avstängda frysbox börjar sina. Tog in de sista, knappt en 5-litershink full, samt några rödbetor.
De kunde ha räckt längre, för jag har mer kvar, men när det var som kallast för några veckor sen så frös de och när de sen tinade igen blev de alldeles mjuka och blöta. Vet inte om det är farligt att äta men inget trevligt att skala.
Nästa år ska jag isolera lite bättre i frysboxen som annars har fungerat bra som förvaring, råttsäkert, mörkt och lagom fuktigt med några lager tidningspapper mellan potatisen.
Den sladdriga potatisen sparar jag till våren. Testar att stoppa ner den i jorden igen som sättpotatis, det brukar ju alltid komma upp några i komposten som legat ute hela vintern så det borde gå.
Äntligen är jag klar med renoveringen efter sisådär 1½ år…
Jag har ju ingen vidare erfarenhet av snickeri så det har varit en lång följetong som började här någonstans med linullsisolering.
Sen en vecka tillbaka har vi kämpat på varje ledig minut jag och barnen. För nu skulle det bli inflyttning!
Jag fick låna en såg av grannen till att kapa upp lister, det underlättade, jag som bara använt fogsvans till all panel. Men spikpistolen tackade jag nej till, hammare duger ju bra även om man missar ibland.
Hade rester av ett klickgolv jag fått, men det hade slagit sig, så efter ett ha bråkat med det en hel förmiddag tänkte jag om och målade skivorna på golvet istället.
Mycket kompromisser har det blivit men det viktiga är att det har blivit ett varmt beboeligt rum och att jag har gjort det själv. Därför är jag mycket nöjd nu, bara elen kvar och den drar jag inte själv.
Den timrade väggen är en kompromiss, ville egentligen klä den, men pärlsponten räckte inte så då fick den bli vit istället.
Idag blev det inflyttning och jag tror alla inblandade blev nöjda till slut även om inte rummet är särskilt stort.
Det är jag vid diskbänken imorse.
Har länge irriterat mig på förvaringsutrymmena för våra kläder. Det blir liksom ingen ordning och apropå mitt tidigare inlägg om att organisera hemmet så att de olika flödena flyter på smidigt så tog jag tag i saken för ett tag sedan.
Mina tankar har snuddat vid att antingen åka till IKEA och köpa bra förvaring (förkastats pga att jag inte vill handla nytt) till att bygga egen platsförvaring (förkastats pga att det förmodligen skulle ta väldigt lång tid).
Men så möblerade jag om lite och det blev kanonbra.
Två barn får dela på det skåp (egentligen inget klädskåp) som jag tidigare hade mina kläder i.
Jag fick barnens byrå och satte upp en stång ovanför att hänga galgar på. Båda möblerna stod i huset när jag flyttade in och behövde bara byta plats för att bli optimala. Det kallar jag återanvändning.
Häromdagen publicerade lokaltidningen ett debattinlägg från Annica Ride. Det var en så bra text att jag gärna ville dela den här, för alla er som inte läser Smålandstidningen/Tranås tidning…
Annica har jag träffat genom Omställningsrörelsen. Själv berättar hon att hon alltid drivits av en längtan att leva så hållbart, jordnära och självförsörjande som möjligt. Med odlingar, höns, vedspis, kompost, hantverk och återbruk lever hon som hon lär.
Yrkeslivet har ägnats åt kulturmiljövårdande verksamhet, främst byggnadsvård och traditionellt måleri.
Annica säger också att hon trots att framtiden ser mörk ut har valt att tänka optimistiskt, för även om vi inte lyckas vända trenden så vill hon kunna se sina barn och barnbarn i ögonen och säga att hon gjorde någonting!
Här kommer Annicas egen text om dagens konsumtionshets som jag tycker är värd att reflektera över:
Vem bestämmer normen för lycka?
Vårt konsumtionsmönster och vår status kopplas i dag i stor utsträckning till lycka, och vi matas ständigt med budskapet att vi aldrig ska vara nöjda och tillfreds. De värdegrunder som säljer produkter mest effektivt är avundsjuka, argsinthet, frosseri, girighet, vällust, likgiltighet, pessimism och högmod. Just det, de sju dödssynderna. Dessa predikades ett par gånger om året i kyrkan under många hundra år. Redan på 1930-talet skrev en man vid namn Stuart Ewens i branschtidningen Printer´s Ink följande: ”Reklamen bidrar till att hålla massorna missnöjda med sitt sätt att leva, med de fula saker som omger dem. Nöjda kunder är inte lika lönsamma som missnöjda”. Slutsatsen blir med andra ord att marknadens högsta önskan är att vi alltid ska gå omkring och känna oss missnöjda. Har vi därmed överlåtit åt marknaden att bestämma normen för lycka?
Ordet reklam kommer från latinets reclamo som betyder ungefär att ropa högt eller att genljuda. I den rådande kapitalistiska konkurrensandan har väl ingen undgått att det ropas allt högre och allt oftare efter oss konsumenter. Genom media utsätts vi, våra barn och våra ungdomar för en allt starkare påverkan. Vi träffas varje dag av flera tusen reklambudskap per individ. Även om vi inte tror att den påverkar oss, så är det onekligen så.
För att förstå konsekvenserna av reklam måste vi se ”helheten” på vår planet. Blir vi då lyckligare av att konsumera när vi i dag vet vilka globala följder vår överkonsumtion leder till?
Med tanke på den allt större mängden antidepressiva mediciner som ordineras till medborgare inom alla samhällsklasser, borde det väl vara ett tecken om något, som ger indikationer på att lycka inte kan köpas för pengar? Att springandet i ekorrhjulet för att kunna köpa vad marknaden anser att vi behöver, i slutändan bara gör oss trötta och deprimerade?
För att uppnå en mer hållbar samhällsutveckling krävs det att vi ändrar vårt beteende och vårt sätt att leva. Konsumtionen bör precis som förr utgå från våra grundläggande behov. Den överkonsumtion som pågår i dag kan under inga omständigheter fortgå om vår civilisation ska ha en dräglig framtid på den här planeten.
I boken ”Reklamen är livsfarlig” som skrevs redan 1957 uttryckte författaren Sven Lindkvist följande: ”Det är något djupt egendomligt med ett samhälle, vars sätt att leva och tänka ofta inte är något annat än en biprodukt av företagens ansträngningar att öka sin försäljning.” Det är mer än 50 år sedan! Vad har vi lärt oss?
Utnyttja din konsumentmakt! Var nöjd med det du har och sätt din egen norm för lycka! Tänk själv, och tänk på våra framtida generationer!
Annica Ride
I en tid av förvaltande kan motivationen vara flyktig. Med mål i sikte kommer drömmarna flygande. Virvlar vidare, stannar upp, fastnar ibland. Vill fortsätta drömma, kämpa, utvecklas, inte stanna upp. Men tomrummet som blir av varje uppfylld dröm kanske inte ska fyllas på nytt. Inte med detsamma.
Att utvecklas i tomrummet skapar andra mål och nya drömmar. De måste bara få tid att fastna först i långsamheten när motivationen är flyktig.