Förra veckan var det ett reportage om mig i lokaltidningen, det märktes på besöksstatistiken här på bloggen att det var folk som läste och blev nyfikna, det var roligt.
Det var ett fint reportage som handlade om min ”gröna” livsstil, det gjorde mig stolt och glad.
Men det lämnar också en liten bismak efter sig, ett epitet att leva upp till.
Det jag gör och skriver om här på bloggen är just sånt jag gör och tycker.
Det kan låta präktigt och duktigt, men det är precis så jag gör det och jag lyfter ju inte alla saker som jag gör mindre bra.
Någon perfekt miljöhjälte har jag aldrig kallat mig själv.
Jag är inte felfri och jag gör en massa saker på ett sätt som skulle kunna gjorts bättre ur miljösynpunkt.
Men jag gör något…
I helgen var jag i stockholm och då hade jag följande diskussion;
”Du som är så miljömedveten, vilket är bäst att åka tåg eller bil?”
”Tåg såklart.”
”Hur åkte du hit då?”
”Med bil.”
”Varför åkte du inte tåg?”
Ja, säg det, för att det med min livssituation inte funkar (tre barn, en massa packning och föräldrar som bor långt från tågstationen)… kanske är det en dålig bortförklaring, kanske är jag bara lat, kanske är allt annat genomtänkt jag gör inte värt någonting för jag tog ju faktiskt bilen…
Men jag tycker inte det.
Jag kan visst vara bra, på det jag faktiskt gör, även om jag gör något mindre bra ibland, fast jag helst inte skulle vilja.
Men det är skönt att hitta fel på någon som verkar ha koll på läget, så man kan ursäkta sitt eget slentrianmässiga beteende.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det bästa man kan göra för miljön är de små sakerna och vara stolt över det, klappa sig själv på axeln.
Det triggar en till att fortsätta hitta fler saker att förändra till det bättre.
Hellre än att försöka hitta fel och brister hos sig själv och andra så man skiter i allting.
Någon gång i framtiden ska jag också åka tåg med alla barnen.