feghet?

Jag börjar ana varför världen är på väg dit den är.
Feghet och lathet är två nyckelord.

Var på möte idag och tog upp något som är en hjärtefråga för mig.
Jag kom hem ARG.
Det som upprör mig är inte att folk inte tycker som jag utan att de verkar så bekväma och fega.
Argument jag fick höra var:
”Men om man förändrar det här så måste man kanske titta på det här och det här också, det blir ett så stort projekt att börja nysta i.”
Ja??
”Och visst, det här är viktigt för dig, men jag kanske tycker att något annat är viktigt”
Men så engagera dig i det då!

Jag kräver inte att alla ska engagera sig i just det som intresserar mig, men bara jag får göra det, så kan någon annan ta hand om det som inte är så brännande för  mig.
Varför vågar inte folk engagera sig??
Vad är man rädd för?
Nej, allt ska vara som det alltid har varit och som någon som man tror vet bättre har bestämt.

Och det är nog det här som också sätter lite käppar i hjulen för klimatet och folks allmäna miljömedvetenhet.
Det är så jobbigt att göra små förändringar och ändra något litet för man tror att man måste göra allt, nu, på en gång.  Och oj, vad jobbigt det blir!

Men jag kräver inte mycket, jag vill bara att mina barn ska få äta smör istället för margarin!

6 thoughts on “feghet?

  1. Precis vad jag känner fast jag kunde inte formulera det så bra, ska nog skriva ut inlägget och stoppa i fickan

  2. Visst är det frustrerande. Det värsta är när man blir ”besvärlig” i någons ögon och så fort man vill diskutera en dylik fråga så blir det tvärstopp direkt. Har bara upplevt det en gång, men nu drar jag mig för att diskutera liknande frågor i de sammanhangen.

    I P1 programmet nedan ställs bland annat smör mot margarin, i debatten om fett eller kolhydrater.
    http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1743425&isBlock=1

  3. Visst är det jobbigt att vara ”jobbig”.
    Men oftast så är ju den där jobbigheten samma som vissa andra tycker är bra och klappar en på axeln för.
    Och jag brukar trösta mig med att folk som tycker jag är jobbig ofast är de som jag inte respekterar, så varför vill jag ha deras bekräftelse?
    De som tycker jag gör något bra är de som får mig att vilja fortsätta kämpa och det är oftast dem jag tycker är mest sympatiska som människor.
    Fast i det här fallet så är mina barns hälsa den främsta drivkraften!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *