små barn, små problem…

Mina barn är halvstora nu. Märker det bland annat genom att de inte vill umgås med mig, kompisar blir viktigare och viktigare. Underhållningen uppgraderas också.

När de var små var jag föräldraledig i sex år. Den äldsta gick bara på dagis i 3 månader innan hon började skolan. Jag fick ofta höra av andra mammor att det var viktigt att barnen gick på dagis tidigt, för det var så svårt att underhålla dem hemma. Att en mamma, eller pappa, inte riktigt dög som sällskap. Att barnet behövde stimulans. Jag kände aldrig så. Visst var vi iväg och träffade andra barn, men jag var alltid med och det var inte många timmar åt gången. I övrigt var de med mig och hjälpte till i det som jag pysslade med, ganska intensivt periodvis.

Nu däremot känner jag verkligen att jag inte kan underhålla dem. Det enda som är intressant, när de är hemma, är att sitta framför en skärm och interagera digitalt med vänner. Jag kämpar emot, men har inte så mycket att erbjuda i gengäld. Jag kan faktiskt sakna den där tiden när det var otroligt spännande att bara gå ut i skogen och plocka kottar eller gräva upp mask i landet. En förälder är inte ett dåligt sällskap för ett litet barn och är det nog egentligen inte heller för ett stort, men doserna blir mindre och mindre och det kanske är som det ska vara.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *