Igår var det dags för Izabelles Mpr-spruta. Jag tog ställning redan med Miranda att hon skulle bli vaccinerad. Skrämdes av det där att barn kan få autism av den sprutan. Men tog beslutet att vara solidarisk istället. Om alla slutade vaccinera sina barn så skulle vi snart få tillbaka de sjukdomarna, varför ska mina barn åka snålskjuts på att alla andra vaccinerar. Men visst gör det ont i magen när man läser att det man sprutar in i barnet kanske kan göra det sjukt istället. Anna har skrivit ett inlägg om detta och jag respekterar alla som väljer att inte vaccinera sina barn.
Men igår funderade jag inte på det, beslutet var redan taget för flera år sen och det ska vara lika för alla systrarna… Nu var det inte det jag skulle skriva om utan om lite barnpsykologi.
Izabelle är i en väldigt mammig ålder och lite rädd för andra människor men så länge hon fick sitta i mitt knä på BVC var hon bara glad och lugn. Hon blev inte ens ledsen när hon fick sprutan satt där med sin lilla arm och bara tittade på den, pep till lite när det sprutade in, men sen var det helt lugnt. BVC-tanten var väldigt imponerad och jag sa att jag brukar förbereda dem lite.
”Jaha, hur då?” och så lite överseende leende.
Men det är faktiskt precis det jag gör och det har funkat med alla tre barnen. Redan på morgonen berättar jag för Izabelle att hon ska till doktorn och få ett stick i armen, så nyper jag henne lite lätt i armen och säger ”stick”. Det upprepar jag flera gånger tills det blir en kul grej. Och även om hon bara är 1,5 år och även om hon inte vet vad det egentligen innebär att åka till doktorn och få ”stick” i armen så har vi avdramatiserat det hela och hon är förberedd.
Jag tycker barn ska få veta vad som ska hända med dem och jag tycker inte om det här ömkandet som många föräldrar (och även BVC-tanter) ägnar sig åt;
”Åh lilla gumman nu gör det lite ont, nu ska jag sticka dig, men det är inget farligt.” Vad tror barnet då? Att det är farligt förstås.
Sen ska man ju såklart trösta om barnet verkligen är ledset. Men man behöver ju inte göra det värre än det är redan innan.
Bra funderingar kring vaccination tycker jag, och ett bra sätt hade du att avdamatisera sticket.
Fast mest ville jag säga; vilken UNDERBAR bild 😀
Vilken Tjej! Ungar är bara för härliga! Ömkande tror jag är ”farligt”, håller helt med dig där. Samma sak med föräldrar man ser som springer fram till barnen så fort de snubblar och börjar trösta, såklart det gjorde ont i så fall! Om man inte ”bryr” sig kravlar ju ungen oftast upp för egen maskin och fortsätter leka… Hoppas verkligen att jag kommer att kunna låta bli att trösta och ömka när det inte behövs, men det är ju lätt att säga nu 🙂
Vaccinering är svårt, som tur är har vi ett tag på oss innan vi måste bestämma oss…
Man lär sig att inte hojta så fort barnet ramlar. Man hinner bita sig i tungan många gånger. Men det bästa är nog att bara vara tyst. Har lite svårt för föräldrar som gör tvärtom också. Ska vara så himla muntra och försöka avleda på alla sätt och vis. Vad lär sig barnet då? Att det gäller att bita ihop och aldrig visa att man är ledsen… Ja ja, det är så lätt att vara klok i teorin. Inte alls lika lätt när man är där. Men en tanke och en plan är ju aldrig fel att ha.
Jag tror du har alldeles rätt och det syns ju lång väg att den ungen är lycklig!
Smart idé med armnypet. Ska försöka minnas det. Tror också ömkande är farligt men ännu värre är det att bli ömkad när man snart fyller 27. Och lilltjejen ser ju hur firsk och framåt ut som helst.