Det är inte så svårt att leva ”hippi”/miljövänligt liv när man är hemma hela dagarna och bor i hus på landet.
Men det är annorlunda nu. Barnen börjar bli större, jag jobbar heltid, jag ska snart flytta till lägenhet.
Häromdagen fann jag mig själv väldigt involverad i Let´s dance (sånt är viktigt att följa när hela skolan pratar om det på måndagen…) och nästan på väg att ringa och rösta fick jag slå mig själv på fingrarna.
Jag bryr mig inte!
Men det är så lätt att bli meddragen.
Hur går tankarna hos alla dem som tittar mycket på liknande program och sedan bara läser kvällstidningar där allt ältas igen?
Om det dessutom är det enda som diskuteras på fikarasten på jobbet…
Klart det är lätt att skita i allvarligare problem runt om i världen.
Dagen efter blev jag påmind av en vän på telefon att det faktiskt var Earth Hour (hur kunde jag glömma?)
Släckte tvärt alla lampor och satte mig i soffan, vad skulle jag nu hitta på?
Somnade! Kl 20,45.
Känner mig ibland rätt usel och att jag har tappat fokus.
Men samtidigt måste jag ge mig själv lite cred;
Det är skönt att man har en del rutiner och värderingar ganska så klara för sig, speciellt när vardagen snurrar fortare och fortare.
När jag fick min första riktiga månadslön var min tanke att jag skulle ta ett varv på stan och ”unna” mig något nytt till garderoben, det behövdes visserligen men varför skulle jag inte fortsätta handla på loppis bara för att jag plötsligt hade pengar?
Så det gjorde jag.
Och varför inte fortsätta odla bara för att jag ska bo i lägenhet?
Skaffade kolonilott.
Att prioritera kravmat kommer jag fortsätta göra, både för barnens, smakens och miljöns skull.
Mitt nästa problem kommer att bli komposten. Får väl ta med alla rester till jobbet.
Men hoppas att jag å andra sidan kommer cykla mer när jag har lite närmre till allting.
Det är inte lätt att vara miljösmart.
Och det är verkligen inte lätt att alltid vara lika engagerad…
Nej, men man måste kanske tillåta sig själv att inte vara lika engagerad hela tiden. Det kanske kan vara okej att ha svackor i engagemanget lika väl som på andra plan i livet. Jag tänker som så: om vi planterar nya miljövänliga vanor under perioder vi är engagerade så hinner de förhoppningsvis rota sig och bli så djupa vanor att vi inte släpper dem under mera o-engagerade perioder. Så även om vi inte planterar nya vanor under svackorna så är vi kanske inte så mycket sämre åtminstone. Sen kommer nya dagar med mera energi då vi orkar utmana oss igen.
Precis Johanna!!
Så tänker jag med.
Men det är skönt att få gnälla lite ibland 😉
Många intressanta tankar av både dig och Johanna. och visst är det sant att engagemanget går i perioder, men jag tror precis som johanna att har man grundat bra vanor försvinner de inte.
Sedan, angående kompost… Jag växte upp på landet, och det var självklart att matavfall och liknande samlades i egen hink som tömdes på gödselplattformen. När jag sedan flyttade hemifrån på allvar 8efter ett ettårigt mellanspel på folkhögskola) blev det till ett studentbostadsområde med egna kompostbehållare (jättebra idé, kompostjorden användes sedan på områdets egna odlingslotter som man som boende kunde ansöka om att få bruka). När jag efter sju år flyttade till min nygamla hemstad kunde jag inte förlika mig med tanken på att kasta matavfall i den vanliga soppåsen, i första hand för att jag tyckte att det var så äckligt. Har man matrester bland soporna måste soppåsen ut snabbare än den blir fylld, annars börjar den lukta. Jag löste problemet gnom att samla blivande kompost i tomma yoghurthinkar, som jag sedan tar med mig när jag hälsar på i föräldrahemmet. Så visst kan man ”fjärrkompostera”! Jag skulle bara önska att insikten om hur mycket bättre det är att särskilja matavfallet till kompost skulle landa hos betydligt fler, så kanske jag kunde få en kompostbehållare invid soptunnan…
Där jag bor slänger man komposten i en särskild soppåse (speciell färg) som slängs i vanliga soptunnan. Dessa påsar blir sedan biogas. 😛
Det är mänskligt att ”fela”!
Jo, biogas skulle man ju önska, kanske är på gång här… tills dess får det bli fjärrkompostering. Eller så frågar jag om jag får ha en egen på gården…