Idag har jag hört mig själv låta som en ”politiker” för första gången… den upplevelsen har jag blandade känslor till…
Jag var inbjuden på studiebesök på en högstadieskola, hängde med en lärare, fick prata med rektorn som tog sig tid att förklara en massa bra saker för mig.
Fick äta lunch i matsalen och även vara med på en lektion med elever från årskurs 8.
Jag var där för att se och lära så jag har kött på benen i Bu-nämnden sen.
Man kan ju inte sitta och tycka om man inte vet hur verksamheterna fungerar…
Det var i mötet med eleverna som jag insåg hur svårt det är att prata som politiker.
Jag ville höra hur de såg på sin skola, men det blev ju också en frågestund för eleverna.
Men hur besvarar man tex en fråga om att de inte får skriva i sina övningshäften?
”Jo, det är ju så att skattepengarna måste räcka till många olika verksamheter, det är politikernas uppgift att fördela pengarna och vi är många som tycker och tänker i fördelningsfrågan…”
Samtidigt hade jag jättesvårt att inte hålla med dem, för att inte inge falska förhoppningar
”Jo, jag tycker också att det är skit att ni inte får skriva i era övningshäften för att nästa årskull ska använda dem, eller att skolmaten inte är god och lagad på plats!”
Istället hör jag mig själv säga.
”Ja, det ska jag ta med mig tillbaka till nämnden” och ”Det håller på att göras en utredning om var skolmaten ska lagas…”
Det är inte lätt… det som är svårt.
