På något sätt påminns jag väldigt ofta just nu om mina förlossningar. Det är folk som är gravida/har varit gravida, och det är det där jäkla programmet på Tv, barnmorskorna….
Jag har inte sett det själv så jag kan inte säga något om produktionen. (Det kanske är jättebra.) Men programidén gör mig så upprörd! Vem tittar på det?!
Bara rubriken på Svt´s hemsida ”Så här känns riktig smärta” …?

Räcker det inte med att alla som är gravida ändå får höra de mest förskräckliga förlossningshistorier. Det måste vara något med stora magar som gör att folk känner sig manade att berätta det värsta de har hört om någon som har fött barn, alldeles utan att fråga den gravida först om den är bered att höra eller ej.

Själv har jag haft tre underbara förlossningar. Den första och tredje hemma i sovrummet och alla tre tillsammans med samma ängel till barnmorska. (Jag skickar ofta tacksamma tankar till henne för det hon har gjort för oss.)
Jag tänker inte lägga ut mina föslossningsberättelser här, det känns för personligt. Men om det är någon därute som är gravid och behöver lite stöttning och inspiration så skickar jag dem gärna (när jag har skrivit in dem på datorn.)
När jag var gravid läste jag massor av förlossningsberättelser (lyckliga sådana då) främst i föda hemma tidningar och på föreningens hemsida. Dessutom hade jag kontakt med några andra hemföderskor som generöst delade med sig av tips eller bara lyssnade på mina tankar. Ovärderligt.

Innan vi skulle föda första barnet berättade vi inte för någon att vi planerade hemförlossning (inte ens för våra föräldrar)  vi ville inte höra folks åsikter om hur ”farligt det är”.  Såhär i efterhand vet vi ju bara att det var absolut rätt val för oss! Man ska inte lyssna på allt vad folk säger och vill dela med sig av.

(Däremot vill jag gärna höra hur en förlossning har gått om jag frågar, hur bra eller dålig den än har varit.)

I dagens DN läser jag en notis med överskriften ”Glassbilsmelodier jämförs med tortyr”.
Det är professorn i medicinsk biokemi som anser att ”försäljning med lockmelodier medför ohälsa och allvarliga störningar för många människor” och ”hävdar att bland annat glassbilens melodier bygger på samma princip som moderna tortyrmetoder”.
Han skriver i ett brev till konsumentministern, Nyamko Sabuni att lagstiftningen bör ses över då den bara bygger på decibeltal.

Ha ha, säger jag och hötter med fingret!
Det var inte alltför länge sen som jag skällde ut glassbilsföraren när han kom och tutade här kl 21 en måndagkväll och vi precis hade traglat med barnläggning och bara ville att de skulle somna. (Glass är inte direkt det första man tänker på.) 
Efteråt kände jag mig rätt nöjd med mig själv, men samtidigt som en riktig tjurtant… hade jag överreagerat?

Hur det gick med glassbilen? Den stannar inte här i byn längre….

Jag försökte förklara för min 5-åriga dotter att Kina är en diktatur och varför journalister hamnar i fängelse. (Lite djupt ämne… jag vet. Men hon undrade över en bild i tidningen.)
Hon hade iallafall en konkret lösning på problemet:
”Kan vi inte åka dit och säga till dem?”
” Jag tror inte dom lyssnar” tyckte jag.
”Då skriver vi ett brev: Hej! Alla kan väl få bestämma? Från Miranda i sverige.”