Kategori: Funderingar

etiska mobiler, finns dom?

Jag går i mobilbytartankar… men det stannar vid just bara tankar, än så länge.
Min fina gamla Nokia är fyra år gammal och går som en klocka. Jag laddar den bara någon gång i veckan och slänger den i golvet ibland och den bara fortsätter att fungera.
Men… jag kan inte surfa med den, inte fota, inte filma, inte ens ta emot mms.  Jag kan ringa och skicka sms…

På sätt och vis är jag nöjd med det, det är skönt att inte kunna kolla mejl eller facebook stup i kvarten, men jag inser mer och mer vilket bra arbetsredskap en smart telefon är.
På jobbet används den hela tiden, till att ta bilder med eller använda appar för olika energiberäkningar.
Inser att jag en dag kommer stå där och känna att jag ”behöver” en.

Men, jag vill ha en schysst telefon!

Den ska vara etiskt och rättvist producerad, helst av återanvända material och minimalt av gifter. Allra helst ska den också hålla länge. Det är ju sjukt att jag tycker att min telefon som är fyra år, är gammal… vem skulle säga så om en bil?

Men finns det schyssta mobiler?

Min vän Julia funderar inte över mobiler utan över schyssta rosor och jag säger som hon, ge mig ingen ros! (Om det nu var någon som tänkte det…) Läs hela hennes intressanta inlägg här.

 

och här står jag och gråter…

 

Nej så illa är det inte, men lite bekymrad är jag.
Över utvecklingen i världen såklart och över vårat ego här hemma i vår rika hörna. Allt hänger ihop litet som stort och det kan vara svårt att sätta fingret på ibland.

Jag skänker aldrig pengar till välgörenhetsgalor eller ringer in och röstar på diverse spektakel där en del av pengarna går till välgörenhet. Det är för mycket svinn dessutom känner jag mig pålurad ett dåligt samvete.
Däremot skänker jag pengar till några miljöföreningar och ideela organisationer.
Men i övrigt innebär min välgörenhet att jag väljer den värld jag vill ha i mina dagliga inköp.

Det gäller inte bara ekologisk och rättvisemärkt mat utan även kläder och annat.
Allt jag har på bilden är inhandlat på Röda korsets loppis. Förutom skorna som är ekologiska, rättvisemärkta och även FSC-märkta.

När jag handlar second hand så behöver inget nytt produceras, jag använder något som någon annan kanske skulle ha slängt.
Dessutom får jag pengar över till andra vettiga kanske lite dyrare saker, totalt kostade tunika, luvtröja och jeans 120kr… Men skorna gick på ca 700kr.
Dessutom går mina pengar till röda korsets välgörenhet. Det händer att jag köper saker som varken barnen eller jag använder, men då är det bara att skänka tillbaks så kan de sälja det en gång till…. så har man gjort en dubbelbra gärning.

Det som oroar mig är att inte alla gör såhär, många tycker att barnen liksom de själva ska ha det senaste nyaste för att passa in, men vilka är det som skapar mallen för hur det ska vara om alla är oroliga för att inte passa in?
De föräldrar som oroar sig mest kanske, som tror att värdet på någon sitter på ytan och inte i hur barnet själv känner och mår. Att hela tiden bli bedömd efter hur man ser ut och inte vågar ha det som man själv känner att man trivs i och kan stå för.
Jag tänker medvetet på att aldrig bedöma barnens kläder. Visst kan jag nämna om något är smutsigt eller trasigt, men jag säger aldrig  ”Åh, vilken fin klänning du har”  Istället säger jag ”Vad fin du är, det är du alltid!”
För det tycker jag verkligen och det ska de veta, då tror jag också att de blir starka och vågar ha på sig det de gillar, deras värde sitter ju inte i kläderna.

70% tvivlar på klimatförändringarna

Blir irriterad men inte förvånad över att 70% av alla kommunpolitiker och tjänstemän i Sverige tvivlar på klimatförändringarna.

Det är lättare att avfärda än att ta ansvar.
Om man väljer att tro på det forskningen ganska ensidigt kommit fram till de senaste åren måste vi ju göra något…
Men det verkar ju jobbigt och förresten gäller det ju säkert inte oss här i vårt hörn av världen…
Vi har det ju så bra…

Skrämmande va??

morgonstund har…

Lördagmorgon, klockan är åtta och jag har redan hunnit tända vedspisen, dricka te och måla lite, en piedestal som jag köpt på loppis. Har ju inga ordentliga fönsterbrädor så nu försöker jag skramla ihop allt möjligt jag kan ställa krukor på.
Att måla är meditativt och ett bra sätt att reda ut tankar.
Efter ett långt och djupt samtal med en av mina bästa vänner igår känner jag mig stärkt i min tro att var och en måste leva sitt liv precis på det sätt som känns bäst för den.
Låter självklart eller?
Men alltför ofta sneglar även jag på hur andra har det och om mitt sätt att leva är normalt.
Magkänslan är bra, ofta känner jag vad som känns bäst för mig.  För det mesta kan jag säga ja eller nej och mena det.
Men ibland är det en oro som tar över, hur borde det vara, hur har andra det egentligen, är det här normalt?
Om den känslan kommer tycker jag det är bra att stanna upp, fundera ut hur jag vill leva egentligen, rationellt tänkande och kanske fundera ihop med någon annan som jag kan lita på.
Sen är det bara att börja leva så.
När oroskänslan kommer krypande är det bara att gå tillbaka till sitt ”kontrakt” med sig själv och fortsätta leva som man har tänkt ut, även om andra verkar ha det annorlunda i sina liv.

 

hur funkar allemansrätten?

En såhär mysig dag med snöblandat regn och snålblåst hade vi tänkt att ta en liten tur till braehälla slottsruin. Eftersom jag vet hur otillgänglig stigen genom skogen är för korta ben och det var fyra stycken små medresenärer så tog vi vägen över Näs säteri till fots.
Mycket bekvämare och en aning kortare att gå.

Visserligen stod det enskild väg och självklart parkerade vi bilen på parkeringen.
När vi bara hade en bit kvar till ruinen var vägen plötsligt avspärrad av ett hjorthägn cirka 2 meter högt och med rejäla hänglås…
Jag hittade två personer på gården och frågade om de inte kunde låsa upp för oss så vi kunde komma igenom, men nej…

 

Nu till min fråga, får man göra så?
Vi hade gröna kartan med oss, på den stod det inget om att vägen var avspärrad.
På skyltarna vid parkeringen stod inget om att vägen var avspärrad och på kartan vid parkeringen stod inget om att vägen var avspärrad.

Jag har för mig att det finns något som heter allemansrätt i Sverige. Visst kan det vara hagar och stängsel i naturen och man får ju passera på egen risk och inte skada något.
En taggtråd är ju lätt att ta sig igenom och på vissa ställen finns det trappsteg så man kommer över stängsel där det är vandringsleder.
Men ett hjorthägn med hänglås är ju något helt annat.

 

Det var ingen idé att säga till barnen att vi först skulle gå tillbaka till bilen för att sen gå vidare den 1,7 km långa stigen genom skogen…
Så tyvärr blev det ingen slottsruin, den här gången.

Det här kunde jag hitta på naturvårdsverket om skyltar och stängsel samt om enskild väg.
Inget som direkt styrker att man får göra såhär.

Har även funderat över en bonde här i byn som på liknande egenmäktigt sätt har spärrat av vägen genom sin gård med skyltar där det står privat område och tillträde förbjudet. Enligt det jag kan läsa på naturvårdsverkets hemsida är det inget att ta i beaktande om man vill passera till fots om det nu inte är så att han har fått tillstånd från kommunen.

God tro

Funderar över de två kvinnor som blivit fällda för att ha handlat begagnade barnkläder för billigt.
Begreppet god tro blandas upp med eget ansvar, de borde ha förstått att kläderna var stulna…

Så långt allt gott, men jag undrar varför ingen har blivit fälld tidigare.
Varje dag handlar folk för billiga barnkläder i butikerna men ingen hävdar eget ansvar trots att man borde kunna misstänka att plaggen är för billiga för att alla i produktionskedjan skall kunna ha ett drägligt liv.
Det handlar ju såklart inte bara om barnkläder utan om en mängd prylar vi omger oss med som har ett alldeles för lågt pris.
När varje medelsvensson har råd med en avancerad surftelefon kan man väl räkna ut med arslet att alla som har hjälpt till att producera inte får en medelsvenssonlön… och kom inte dragande med god tro, det håller inte.

Vi får vad vi betalar för vare sig det är stulet eller producerat på stulen tid.

grodor och andra djur…

På studiebesök med Bu-nämnden idag fick jag kommentaren från en människa jag aldrig träffat förut;
”Här kommer en som ser ut som mina hundar…”
Jag kunde ju ha svarat;
”Och här kommer en som ser ut som min anka…” Men det gjorde jag inte, för jag är mer väluppfostrad än så…

Tur att min frisyr är alldeles självvald och jag gillar den, men om den här fd prästen och nuvarande representanten för stadens minsta parti i kommunfullmäktige inte lär sig lite hyfs så kanske hon snart trampar någon på tårna genom att kommentera ett utseende som inte går att göra något åt.

 


teknikgnäll

Är så trött på alla prylar som inte fungerar!
Diskmaskinen har jag inte använt på länge, det går ju bra att handdiska.
Men nu börjar tvättmaskinen bråka lite, det är värre.
Att titta på Tv med fladdrande bild har barnen vant sig vid sen länge.
Det mobila bredbandet som kopplar ner stup i kvarten är inte så mycket att göra åt.
Men vad värre är att min externa hårddisk precis kraschade… med alla bilder på från flera år!! Ja, jag vet borde haft en till som backup, men det har jag inte. Jag hoppas någon kan laga den.

Sen har vi följetongen med min varmkompost som jag köpte i höstas på Jula (handla aldrig där!).
När jag kom hem fanns det inga metallclips att sätta ihop den med… Det tog över en månad att beställa in nya, sen kom det en!
Men jag behövde ju 12… En månads väntan. Många tjattelefonsamtal senare kom det först 12 metallclips på posten, några dar senare skickade de 3 till…
Nu har jag äntligen satt ihop den och då passar inte locket… suck!

 

Jo, det här med hushållsprylar som inte funkar, det är egentligen inte synd om mig alls, jag kan gå och köpa en ny tvättmaskin eller diskmaskin, jag har buffertpengar för sånt, det måste man ha när man bor i hus. Men det är ju bara så tråkigt när grejjerna faktiskt startar och går, men de funkar inte helt 100. Jag gillar inte att bara köpa nytt, när man skulle kunna laga, men jag är inte så bra på att laga och då blir det att man anpassar sig, handdiskar tex.
Det är bara så tröttsamt när det är för många saker som går halvsönder samtidigt, var ska man börja?