Överallt där jag läst om rabarber i böcker och på nätet, har det sagts att rabarber är ett tålamodsprojekt, lite som sparris som jag nämnde i förra inlägget. Att väntan på skörd kan ta flera år. Förra året fick jag några frön av kulturarvsrabarbern (vilket fantastiskt ord…) Glaskins Perpetual med lägre oxalsyrahalt än andra sorter. Sådde några och alla grodde. Under sommaren planterade jag ut plantor och trodde så klart jag skulle få vänta. Men, rabarbern växte så det knakade. Har aldrig haft så stora fina plantor tidigare. Men jag lät bli att skörda stora mängder så plantorna skulle få bättre chans att klara vintern.

Nu har de börjat titta upp igen och jag har gott hopp om de här fina raberberna. Speciellt som min gamla planta som stod i trädgården när jag flyttade in inte har visat sig än och jag har onda aningar om att den kanske har gett upp.

 

 

Längst fram till höger står de små rabarberplantorna som jag sådde förra året.

 

 

Testar att sätta en hink över en planta, är ingen rabarbernörd, men alla säger ju att ”glasrabarber” är en delikatess.