Mina barn är halvstora nu. Märker det bland annat genom att de inte vill umgås med mig, kompisar blir viktigare och viktigare. Underhållningen uppgraderas också.

När de var små var jag föräldraledig i sex år. Den äldsta gick bara på dagis i 3 månader innan hon började skolan. Jag fick ofta höra av andra mammor att det var viktigt att barnen gick på dagis tidigt, för det var så svårt att underhålla dem hemma. Att en mamma, eller pappa, inte riktigt dög som sällskap. Att barnet behövde stimulans. Jag kände aldrig så. Visst var vi iväg och träffade andra barn, men jag var alltid med och det var inte många timmar åt gången. I övrigt var de med mig och hjälpte till i det som jag pysslade med, ganska intensivt periodvis.

Nu däremot känner jag verkligen att jag inte kan underhålla dem. Det enda som är intressant, när de är hemma, är att sitta framför en skärm och interagera digitalt med vänner. Jag kämpar emot, men har inte så mycket att erbjuda i gengäld. Jag kan faktiskt sakna den där tiden när det var otroligt spännande att bara gå ut i skogen och plocka kottar eller gräva upp mask i landet. En förälder är inte ett dåligt sällskap för ett litet barn och är det nog egentligen inte heller för ett stort, men doserna blir mindre och mindre och det kanske är som det ska vara.

Imorgon är det 8 mars! Vi bakar tårta för att fira…vad?

Diskuterade jämlikhet och uppfostran på en fikarast, någon hävdade att vi inte har ojämlik uppfostran mellan döttrar och söner i Sverige, såsom det kan vara i vissa länder, där döttrar inte ens är välkomna. Där söner alltid har fördelar för att de är just söner. I Afghanistan finns det exempel på att man låter flickor växa upp som pojkar till en viss ålder för att dra nytta av att ha en son.
Vi har det så mycket bättre på många sätt i det här landet.
Men jag tror ändå vi gör skillnad. Även här.
Själv har jag ju bara döttrar så jag kan inte jämföra, det som gäller för ett barn gäller för alla tre.  Men jag kan ägna mig åt tankeexperiment.
Jag försöker inte styra barnen eller uppfostra dem till att bli ”kvinnor”. Men jag tror ibland att jag ägnar mig åt en korrigerande uppfostran. Det sker utifrån samhällsnormer som jag knappt själv är medveten om. Det är svårt att sätta fingret på eftersom man måste rannsaka sig själv och det finns inget facit.
Men som exempel kan jag ibland försöka dämpa ena dotterns fantastiska självförtroende och hennes glädje över att hon är just den hon är. Jag nämner att om hon bland andra uttrycker sig som hon gör hemma, över den egna fullkomligheten, så kan folk uppfatta henne som dryg och lite stöddig. Samtidigt som jag alltid säger att hon är bra och fin. För det ska hon ju veta (men inte uttrycka?).
Jag tror jag gör så för att skydda henne, ifall hon inte orkar stå upp mot eventuella angripare som kan tänkas ge sig på henne i framtiden. Men så leker jag med tanken att hon var en son istället, hade jag dämpat henne då? Hade jag överhuvudtaget funderat på att hon kan få det tufft med en alltför stor tilltro till sin egen förmåga och en lust att uttrycka det? Jag kan ju inte veta, men jag tror faktiskt inte det… Förmodligen hade jag sett det som en tillgång.

Ska försöka ägna mig åt att uppfostra människor istället för kön, men det är svårt eftersom även jag är kvinna och uppfostrad efter vissa samhällsnormer.

Ena dottern fotar den andra hjälper till i trädgården.