Rörelse

Vaknade igårmorse i en snötäckt värld. Bara att gå ut och byta till vinterdäck.
Jag har ännu inte fattat att sommaren är över… Den var lång och kort på samma gång.
Kanske fokuserade jag på fel saker, jag var iallafall inte riktigt närvarande, tiden gick och plötsligt vaknar man upp i november.
Man lever och lever vidare. Men potatisarna ligger i boden, syltburkarna står på sin hylla och pumporna är under tak, det är en rikedom som man kan njuta av till eldens sprakande i kakelugnen, när en lång vinter ligger framför.

 

Var det väntat…?

Det finns anledning att återkomma till vart vi är på väg. Gårdagen kändes som en kalldusch, men jag försöker att inte känna mig hatisk. Hat föder hat och ”vi och dom”-tänket har fått ännu en dimension.
”Är min granne, arbetskollega, släkting en sån…som röstar på dom…? ”

Att inte engagera mig i valet berodde helt och hållet på att den bästa grund jag kan lägga för mina tre barns framtid är att vara en närvarande förälder och jag vill göra allt jag kan för att se till att de gör ”rätt” val när den dagen kommer. Därför får kommunpolitiken ta paus.
Men det betyder inte att jag inte är politisk. Att uppfostra tre ansvarsfulla medborgare, kan det bli mer politiskt?

valtider

Det är en medveten strategi från min sida att inte engagera mig för mycket i valet.

Jag vet vad jag tycker och tror om framtiden, jag tycker ibland att folk är tröga, jag känner ibland hopp. Men mest av allt känns alltihopa som en tävling och en konkurrens om utrymme. Alla har en mission att sprida sitt budskap, den enda sanna. Det enda jag ångrar i att inte finnas med i karusellen är att SD tar plats. Å andra sidan vill folk gärna ha syndabockar när det är de själva som är roten till allt ont i världen. Vår västerländska standard beror på att andra har det sämre ställt, det är snålt och ogint att inte dela med sig. Så tycker jag. Därför tror jag att de som gärna ser den enkla lösningen inte kommer ta till sig att vi alla står inför en resurskris, innan valdagen på söndag.

Vi har en oljetopp, sinande naturresurser, peak everything… Partier pratar om miljöhänsyn. Men det får inte kosta något och vill näringslivet något annat så är miljöhänsynen snart bortglömd.
Det är lätt att prata om jobben och om att stoppa invandringen.

Vi har bara ett jordklot och om vi alla ska bo här måste vi börja dela rättvist. Ta ansvar för vår egen konsumtion och se till att den inte sker på bekostnad av andra. Varken de som lever nu eller framtida generationer. Det är så uttjatat, men är det någon som tar in?
Det handlar om så olika världsuppfattningar och därför är det svårt att diskutera lösningar…

 

 

 

ekologiskt pulver

Nu mixar jag en smoothie av juice, bär, banan, linfröolja och pulver av vetegräs och spirulina till frukost, för att motverka eventuella  näringsbrister. Tycker det är fantastiskt att vår lilla lanthandel och bensinmack i Gripenberg har så mycket ekologiskt, bland annat spännande produkter från Renée Voltaire, så jag stödhandlar gärna.

 

I torsdags chockade jag både mig själv och kroppen med att springa 1,3 mil, orken fanns, bara knäna protesterade lite.

Idag blev det ”bara” åtta kilometer.
Resten av dagen ägnar jag åt trädgården.

 

 

vardagsaktivism mot huvudvärk

Det är bättre nu. Kanske var det några timmar på soffan och glass till lunch (så får man göra när man är vuxen) som gjorde mig frisk. Huvudvärken har släppt och jag orkade mig ut på eftermiddagen.
Kanske var det allmän trötthet, eller politisk trötthet eller arbetströtthet…
Det pratas om jobben, jobben jobben… tröttsamt!
Varför inte fundera ut vad som måste göras, dela på göromålen och dela på kakan?
Några roffar åt sig, vinst. Då faller hela systemet. Några blir utanför, andra blir välmående och klagar på de som vänds ryggen.
Dagens system bygger på att några har det sämre.
Jag står på en lista inför höstens val, men jag kommer inte engagera mig mer än tidigare, det borde jag kanske…
Men jag vill bara vara aktivist, protestera högljutt.
Istället är det här min aktivism, vardagsaktivism.
När jag blir trött på samhället odlar jag lite egen mat och fantiserar om självförsörjning och att stå utanför systemet.
Då känner jag mig stark och egoistisk…
Är det egoistiskt att klara sig själv?
Kanske inte, om fler gjorde det så skulle vi inte vara beroende av alla dem som skapar vinst på andra människors bekostnad.

 

solglasögon på

I helgen var vi ute i skogen och hade picknick i dis och duggregn.


Sen en månad tillbaka har jag en ny kollega. Hon fyller ett stort tomrum efter Ellinor som bodde här när vi pluggade.  Vi diskuterar politik, resursfördelning och hållbara samhällen och det ger så mycket energi och ny kunskap. Dessutom får hon med mig ut i skogen eftersom hon är ny här och måste lära känna kommunen. Det gör mig gott.

Efter regn kom solsken. Igår var en dag full med möten och vårväder… Jag hann hem en sväng på lunchen innan vidare färd mot Jönköping.

 

Fortsätter det så här är det snart dags att hänga in vinterjackan, fyndad på loppis i höstas, i garderoben. Förresten är allt utom vinterkängor och strumpbyxor begagnade kläder, tom solglasögonen är loppisfynd.

5-årssummering

Närmar mig min 35-årsdag. Nästan lika laddat som 30…
Funderar på allt som hänt sen dess och om åren fram till 40 kommer bli lika händelserika.
Under de senaste fem åren har jag köpt hus, haft fyra olika jobb som jag trivts med, pluggat, prövat på kommunpolitiken, fått nya vänner för livet, testat mina värderingar och lärt mig massor i olika relationer och gått från småbarnsmamma till bara mamma.
Det är ju ofta på barnen man lättast ser att tiden går. När man kan relatera till en ålder de är i och komma ihåg hur man själv kände sig och vad man funderade över, då är cirkeln sluten och man förstår att man har blivit äldre.

Samtidigt som det har hänt en massa saker så är livet hemma sig ganska likt, åren trillar på i samma takt, jag hugger ved och plockar nässlor på våren, så frön i maj, rensar ogräs på sommaren, tar hand om äpplen på hösten, eldar hela vintern. Det är något förnöjsamt med det. Vilket jobb jag än är på och vilken människa jag än umgås med för stunden så är mitt hem min borg och där är det lugnt och förutsägbart. Det är viktigt för mig och kanske även för barnen. Tiden rasar på ändå.

 

2007

den sista potatisen

Potatisen som vi tog upp i höstas och som jag förvarat i min avstängda frysbox börjar sina. Tog in de sista, knappt en 5-litershink full, samt några rödbetor.
De kunde ha räckt längre, för jag har mer kvar, men när det var som kallast för några veckor sen så frös de och när de sen tinade igen blev de alldeles mjuka och blöta. Vet inte om det är farligt att äta men inget trevligt att skala.

 

 

Nästa år ska jag isolera lite bättre i frysboxen som annars har fungerat bra som förvaring, råttsäkert, mörkt och lagom fuktigt med några lager tidningspapper mellan potatisen.
Den sladdriga potatisen sparar jag till våren. Testar att stoppa ner den i jorden igen som sättpotatis, det brukar ju alltid komma upp några i komposten som legat ute hela vintern så det borde gå.

Vem bestämmer normen för lycka?

Häromdagen publicerade lokaltidningen ett debattinlägg från Annica Ride. Det var en så bra text att jag gärna ville dela den här, för alla er som inte läser Smålandstidningen/Tranås tidning…

Annica har jag träffat genom Omställningsrörelsen. Själv berättar hon att hon alltid drivits av en längtan att leva så hållbart, jordnära och självförsörjande som möjligt. Med odlingar, höns, vedspis, kompost, hantverk och återbruk lever hon som hon lär.
Yrkeslivet har ägnats åt kulturmiljövårdande verksamhet, främst byggnadsvård och traditionellt måleri.

Annica säger också att hon trots att framtiden ser mörk ut har valt att tänka optimistiskt, för även om vi inte lyckas vända trenden så vill hon kunna se sina barn och barnbarn i ögonen och säga att hon gjorde någonting!

Här kommer Annicas egen text om dagens konsumtionshets som jag tycker är värd att reflektera över:

 

Vem bestämmer normen för lycka?

Vårt konsumtionsmönster och vår status kopplas i dag i stor utsträckning till lycka, och vi matas ständigt med budskapet att vi aldrig ska vara nöjda och tillfreds. De värdegrunder som säljer produkter mest effektivt är avundsjuka, argsinthet, frosseri, girighet, vällust, likgiltighet, pessimism och högmod. Just det, de sju dödssynderna. Dessa predikades ett par gånger om året i kyrkan under många hundra år. Redan på 1930-talet skrev en man vid namn Stuart Ewens i branschtidningen Printer´s Ink följande: ”Reklamen bidrar till att hålla massorna missnöjda med sitt sätt att leva, med de fula saker som omger dem. Nöjda kunder är inte lika lönsamma som missnöjda”. Slutsatsen blir med andra ord att marknadens högsta önskan är att vi alltid ska gå omkring och känna oss missnöjda. Har vi därmed överlåtit åt marknaden att bestämma normen för lycka?

Ordet reklam kommer från latinets reclamo som betyder ungefär att ropa högt eller att genljuda. I den rådande kapitalistiska konkurrensandan har väl ingen undgått att det ropas allt högre och allt oftare efter oss konsumenter. Genom media utsätts vi, våra barn och våra ungdomar för en allt starkare påverkan. Vi träffas varje dag av flera tusen reklambudskap per individ. Även om vi inte tror att den påverkar oss, så är det onekligen så.

För att förstå konsekvenserna av reklam måste vi se ”helheten” på vår planet. Blir vi då lyckligare av att konsumera när vi i dag vet vilka globala följder vår överkonsumtion leder till?

Med tanke på den allt större mängden antidepressiva mediciner som ordineras till medborgare inom alla samhällsklasser, borde det  väl vara ett tecken om något, som ger indikationer på att lycka inte kan köpas för pengar? Att springandet i ekorrhjulet för att kunna köpa vad marknaden anser att vi behöver, i slutändan bara gör oss trötta och deprimerade?

För att uppnå en mer hållbar samhällsutveckling krävs det att vi ändrar vårt beteende och vårt sätt att leva. Konsumtionen bör  precis som förr utgå från våra grundläggande behov. Den överkonsumtion som pågår i dag kan under inga omständigheter  fortgå om vår civilisation ska ha en dräglig framtid på den här planeten.

I boken ”Reklamen är livsfarlig” som skrevs redan 1957 uttryckte författaren Sven Lindkvist följande: ”Det är något djupt egendomligt med ett samhälle, vars sätt att leva och tänka ofta inte är något annat än en biprodukt av företagens ansträngningar att öka sin försäljning.” Det är mer än 50 år sedan! Vad har vi lärt oss?

Utnyttja din konsumentmakt! Var nöjd med det du har och sätt din egen norm för lycka! Tänk själv, och tänk på våra framtida generationer!

 

Annica Ride

 

Mållöshet

I en tid av förvaltande kan motivationen vara flyktig. Med mål i sikte kommer drömmarna flygande. Virvlar vidare, stannar upp, fastnar ibland. Vill fortsätta drömma, kämpa, utvecklas, inte stanna upp. Men tomrummet som blir av varje uppfylld dröm kanske inte ska fyllas på nytt. Inte med detsamma.
Att utvecklas i tomrummet skapar andra mål och nya drömmar. De måste bara få tid att fastna först i långsamheten när motivationen är flyktig.