Har legat fullt påklädd under mitt duntäcke i två dygn. Förutom när jag lagat mat, diskat, skjutsat barn till och från skolan, eldat och burit ved.
Inte kul att ha influensa när det är barnvecka men livet pausar ju inte. Önskar att mamma och pappa skulle bo lite närmre…
Fick ett sms från en kompis som undrade ”Är det det här som är relationsanarki?”
Hämtat från boken Bli en bra kompis.
Kloka ord och lite så jag tänker om alla relationer.
Har svårt att definiera mig som singel eller ensamstående, men jag är inte heller gift, sambo, särbo eller ens ihop, har bara flera bästa kompisar.
För ett tag sen hörde det av sig en reporter som ville göra en artikel om mig som skulle handla om alternativ livsstil, att bryta sig loss från konsumtionssamhället och vara självförsörjande.
Jag upplyste reportern om att jag på inga vis är självförsörjande (även om jag ofta gör det mesta i matväg själv fast av köpta råvaror) mina odlingar räcker ju bara till några månader.
När vi pratat ett tag insåg reportern att jag inte var tillräckligt alternativ, dessutom fanns det ingen dramaturgi i min historia….
Ingen insikt, om vilken värld vi lever i, som kommit som en blixt från klar himmel och inga revolutionerande livsstilsförändringar från den ena dagen till den andra.
Just nu känner jag mig inte heller så alternativ. Jag kämpar på med heltidsarbete, hämtar barn på skola och fritis, skjutsar till aktiviteter och läser läxor. Åker alldeles för mycket bil för att hinna med och kunna gå på kvällsmöten samtidigt som jag sköter ett hushåll.
Men, jag köper fortfarande bara ekologiskt, inget ”onödigt” och handlar nästan allt på loppis. Jag sopsorterar och hobbyodlar.
Mitt miljöengagemang just nu ligger nog mest i mitt jobb och mitt politiska engagemang och så kan det ju få vara ett tag även om jag blir lite rädd för mig själv när jag står där i mataffären och funderar på vad jag kan köpa som går SNABBT att tillaga…. Det var ju inte så jag ville ha det.
Det är ett dilemma det där att man jobbar långa dagar för att få ihop lite pengar, men istället lägger man mer pengar på snabbmat och bilresor för att hinna med att jobba mer… det finns en kritisk gräns för när det inte är ekonomiskt lönsamt att jobba längre dagar och jag ska verkligen försöka hitta den.
Lite lugnare tempo blir det iallafall så här på helgen.
En uppdatering om läget på jobbet.
I februari drar det andra projektet som jag är inblandad i på kommunen igång; Gröna jobb för Tranås. Mer om det kan läsas här
I korthet kan man säga att det går ut på att göra naturområden runt Tranås mer lättillgängliga för alla. I projektet kommer vi ta hjälp av personer som idag har varit arbetslösa en längre tid, förhoppningen är att ge dem nya erfarenheter och kontakter.
Det är fortfarande oklart vilka det blir.
Under hösten har jag mest ägnat tiden åt projektet Energidriven affärsutveckling
Vi har varit i kontakt med ca 100 företag i kommunen, träffat närmare 80 och har nu 65 deltagande företag som vi ska hjälpa att spara energi, för miljöns skull men även för att de ska kunna spara pengar, stärka sin konkurrenskraft och kanske kunna anställa fler.
Mina arbetsuppgifter är väldigt olika i de båda projekten, det ena innehåller teknik, energi och entreprenörskap. Det andra handlar om natur, hälsa och praktiskt arbete. Men jag tycker det är otroligt spännande att de ändå hänger ihop, är det nån mer än jag som ser kopplingarna?
Nu har jag funderat och kommit fram till två bidragande orsaker till min missnöjdhet just nu.
Jag saknar min diskmaskin, som har gått sönder. Jo, jag köpte en ny innan sommaren, för jag insåg att jag inte skulle få göra annat än stå och handdiska när vi var lediga.
Nu är det jullov, den nya diskmaskinen fungerar inte och jag gör inte mycket annat än diskar…
Dessutom har jag blivit krasslig efter mina små träningspass på skidor i veckan, jag som klarat mig ifrån förkylningar hela hösten trots en massa möten med nya människor.
Bäst att hålla sig borta från träningen… min energi verkar inte räcka till.
Förkylningen lindrar jag med mina huskurer; kombucha och älggräste och det börjar faktiskt hjälpa.
Just nu är det inte särskilt muntert att titta ut genom fönstret…
Snön smälter och allt skräp därunder kommer fram igen.
Det kryper i kroppen på mig när det blir såhär, det känns inte riktigt bekvämt och jag vill ha en förändring,nu!
Frågan är om det bara är en årstidsförändring jag längtar efter, att det ska bli vår.
Igår hörde jag faktiskt en fågel, vet inte om det var en vårfågel, men det lät vårigt och jag blev alldeles glad.
Ska nog ta en funderare om det här med förändringar, ibland behöver man bara städa ut julen för att bli tillfreds igen, ibland krävs det något mer.
Den senaste veckan har det mesta i Tranås kommun handlat om jobben. En stor industri flyttar sin verksamhet till Italien och flera mindre industrier säger upp folk. Det är ett hårt slag för en så liten kommun som vår.
Förra veckan uttalade sig Miljöpartiet i Tranås om gruvan som är planerad i Gränna och efterlyste mer tanke på miljökonsekvenserna och riskerna kring den planerade verksamheten.
Jag har haft många intressanta samtal efter det med folk som är oroade och som tycker det är positivt att det även talas om riskerna politiskt. Hittills har diskussionen mest handlat om nya arbetstillfällen.
Men som vi även lyfte i artikeln är vi skeptiska till om det kommer bli fler arbetstillfällen efter en eventuell gruvstart. Jag tror nämligen att det kommer gå arbetstillfällen förlorade inom turism, besöksnäring och jordbruk. Näringar med förankring i lokalsamhället.
Gruvbolaget har liksom den industri som nu flyttat sin verksamhet härifrån, utländska ägare, utan något långsiktigt tänk för lokalbefolkningen.
Hittade ett intressant inlägg som VD för vårt näringslivsbolag Tranås United skrev i augusti där han beskriver att turismen i Sverige omsätter mer än vad stålindustrin (alltså vår basindustri inom gruvnäringen) i landet gör.
Borde vi inte vara rädda om våra besökare då?
Läs här; http://iloapp.tranasunited.se/blog/blogg?Home&post=98&1345967068
Och hur som helst tycker jag aldrig vi får äventyra våra grundläggande livsbetingelser, alltså i det här fallet vårt dricksvatten, hur många arbetstillfällen det än kan ge på kort sikt…
Min oro över gruvan som planeras i närheten av Gränna bara växer.
Har hört om att folk ser fram emot jobbtillfällen samtidigt som idrottsklubbar och andra organisationer i området som har fått ”sponsring” från gruvbolaget för att kanske bli lite mer välvilligt inställda.
Men jag uppmanar alla att läsa den här nyhetskrönikan från den 16 november i år och verkligen fundera över vilka val vi gör och till vilket pris…
Krönikan finns att läsa här på Dn.
Gruvan ligger på en vattendelare som är avrinningsområde för Ule älv och Vuoksen. Den finlandssvenska tidskriften Ny Tid har haft ett ingående reportage om de miljöhot som gruvdriften medför. Agneta Oker-Blom presenterade skrämmande fakta om den ”normala” driftens risker (9/3). Den metod som används kallas biourlakning. Bio låter alltid bra, man får väl vara tacksam att det inte kallas ekourlakning.
Alla skador skulle begränsas till gruvområdet, lovade ägaren. Efter tre års gruvdrift kunde föroreningarna i våras mätas elva mil från gruvan. Sulfat och nitratutsläpp har förorenat tre sjöar.
Kanadensiska gruvföretag knyter stora förhoppningar till att Finland ska börja bryta och exportera uran. Det heter att Talvivaara producerar nickel, men man har samtidigt i all tysthet öppnat Europas största urangruva. Hur gick det till?
I mars fick man rätt att tillvarata det uran som uppkommer som biprodukt. Förevändningen var att det är bättre för miljön att ta hand om uranet än att lämna det i slambassängerna: ”Med en produktion på 350–500 ton uran per år blir Talvivaara, som genom ett trollslag, Europas största urangruva – utan att någonsin ha behövt redovisa för eller debattera uranets miljöpåverkan.”
Uranmalm finns på flera platser men diskuteras inte vid gruvprospektering för andra mineraler. Oulanka nationalpark, norra Kuusamo och södra Salla tillhör de oersättliga naturområden som riskerar att förorenas av uran, som i de lappländska vattensystemen kan spridas snabbt över stora områden redan vid normal drift.
Uran är ett vattenlösligt radioaktivt grundämne. Utvinningen kräver starka kemikalier. Varje ton uranoxid som utvinns skapar 27 ton koldioxidutsläpp och 2 400 ton radioaktivt slagg.
I dag ger turistnäringen i Finlands malmförande trakter fler jobb än gruvindustrin. Men näringen för ett evigt krig mot gruvprospekteringen.
Gruvbolagens intressen är väl tillgodosedda i finsk (och även svensk) lagstiftning, medan ingen bevakar andra företags eller enskildas intressen.
Nu visar tv i Finland ilskna markägare och miljöaktivister som demonstrerar vid katastrofgruvan. Arbets- och näringsministeriet konstaterar att verksamheten inte kan fortsätta i nuvarande form. Enligt kanslichef Erkki Virtanen vid arbets- och näringslivsministeriet har det skett ”en stor miljöskada och branschens rykte har lidit omätbar skada”.
Antagligen är det tvärtom. Det är naturen som lidit omätbar skada. Branschens rykte kan inte bli sämre än det redan var. Det obegripliga är hur gruvbolagen gynnas av lagarna.
Ibland känns det som att jag bara kämpar mot tiden, humöret och datorerna.
Själv vill jag bara vara hemma och ta det lugnt på helgen. Men det blir sällan så när det är barnhelg, eller så blir det så, men med alldeles för mycket skärmtid.
Det är skönt att ligga på soffan och läsa en bok, men då får jag dåligt samvete för att barnen spelar för mycket dataspel.
Så tar vi tag i och hittar på något, men då vill inte alla vara med utan istället åka till någon kompis eller bara göra någon annan aktivitet…
Det är svårt att få ihop allas viljor, barnen är på gränsen till att vara för stora för att alltid hänga med mig, men samtidigt för små för att helt klara sig själva, vilket innebär att jag ändå måste engagera mig.
Känns ibland som man aldrig räcker till.
Men så tänker jag på helgen och vad vi FAKTISKT har gjort… Bakat lussebullar och pepparkakor, åkt pulka, spelat sällskapsspel, varit i stallet och ridit, julpyntat, dragit runt på stan och letat vinterbyxor och lånat böcker på biblioteket, tittat på film tillsammans OCH barnen har lekt med kompisar och varit på aktivitet.
Ibland måste man få känna sig nöjd efteråt även om det mitt i allt ståhej kan vara lite kämpigt.
Här kommer en annan höjdpunkt från gårdagen.
Emil Jensens underbara dikt som är väl värd sina 7 minuter.
Lyssna!
