Nu har jag gjort en kompromiss. Idealet är ju att inte använda jordfräsen. Alla de där nackdelarna med att den hackar sönder maskar och förstör jordstruktur, för oväsen och sprutar ut avgaser. Men ibland orkar man inte längre och måste kompromissa. Jag har ju trots allt skaffat mig jordfräsen för att använda. Men jag hade som plan att gräva i bäddarna och bara använda den på solrosytan och sen minska den ytan lite för varje år. Så att det blev mer och mer land med bäddar.
Men… efter den här katastrofsommaren när landet var vattenfyllt är det helt igenväxt av gräs och ogräs (jag har ju knappt rensat någonting sen början av juli. Så nu har jag tagit och fräst över alltihop lite ytligt bara för att få ner det. Och jag vet, alla rötter finns ju fortfarande kvar (och blir förmodligen fler) men jag hoppas kunna börja på ny rensningskula nästa sommar, ska skaffa mig ett platt järn eller vad detkallas så man kan gå och skära av allt grönt som kommer upp.

Nu har jag iallafall börjat täcka landet med allt möjligt som plåster på såren. Vi krattar löv varje dag och all gammal halm jag hade kvar blev ett värmande täcke. Det ser vackert ut tycker jag.

Även de frostskadade squashplantorna får bli ny jord.

Om man ska vara lite skrockfull, så är det mitt eget fel…  Jag skrev ju tidigare att det bästa med mitt land var att jag inte hade varken rådjur eller sniglar, det har jag fått äta upp nu.
Var nyss ute och plockade ett gäng och hällde kokande vatten på. Sen blev jag utelåst. Jonas släckte låste och gick och la sig… Där stod jag med min snigelhink och bankade på dörren…

Det är inga stora sniglar bara pyttesmå och ljusbruna. Men jag har sett lämningarna efter dem i landet de har ätit upp några störböneplantor, och smaskat på lite annat. Men om man kan ta så mycket som möjligt nu så kanske de inte hinner föröka sig så väldigt, har jag fel? Är jag chanslös?
Hoppas också att det är det blöta vädret som har gjort dem så många i år.

Det var en så underbar start på odlandet förra året. Allt var toppen, (förutom kålfjärilarna) så det kändes som ”Äh, det här är väl ingen konst, att odla”
Så kommer alla bakslagen nu och man vill bara ge upp. Men jag tror också att jag har lite för mycket land för vad jag hinner med, jag är lite tidsoptimist.

Man får  försöka njuta av det man har istället för att gräma sig över det man förlorar…

Oj, vad klokt…

För några dagar sedan var det så här vackert i trädgårdslandet;

Vatten, vatten som inte rinner undan.
Mina planteringar håller på att drunkna.
Den del av trädgården där huset ligger har ett dike så där stannar inget vatten kvar vilket ju är bra, jag måste nog gräva ett sådant dike bredvid landet också. Visserligen är det extremt mycket regn som har kommit, men vem vet när det kommer extremt mycket regn nästa gång?  Förra året var läget bra, när det var så varmt och torrt hela juli, vår gräsmatta var den enda som var grön här i byn.

Imorgon får jag en paus, vi ska åka och titta på  Linnés råshult . Hoppas jag får lite inspiration till nya trädgårdsprojekt.

Har föresten börjat använda ”råodör” för rådjuren. Jag tror det har hjälpt, återkommer…

Jag har börjat gräva framför vår entré. Jonas tycker vi kan hyra en liten grävmaskin, men jag tycker vi kan göra det själva. Så då får jag göra det själv.

Ser framför mig en stenlagd stig upp till grinden. Och så fort jag blir trött på grävandet tänker jag på pergolan jag vill bygga över stigen och alla fina klematis som ska växa där. Då orkar jag gräva lite till.

(Det kanske slutar med att vi hyr en grävmaskin ändå.)

En sak som är lite rolig är att jag kom ner till grunden från ett gammalt hus som stod här. De stenarna är jättefina och kan användas som trappa.